Stefan Eklund: Ödmjuk litteraturkritik
SvDs nya kulturchef är intressant. Han skriver till ödmjukhetens försvar inom litteraturkritiken. Vad inryms i detta? Det låter djärvt, rätt otidsenligt, faktiskt. Vi har ju vant oss vid lite olika krumbukter på kultursidorna, spretiga, ansträngda, som när man ser stretching i träningssalen där utövarna kan kolla i speglar på väggarna. Ödmjukt, nä, inte precis.
Inlägget från Eklund är välkommet; det är trots allt inte kritikern som är intressant, utan verket. Så här citerar Eklund den gamle fransmannen Maurice Blanchot, som länge efterlyst den ödmjuka hållningen. "Varför skulle kritiken vara nödvändig? Varför skulle inte verket kunna tala själv?" Han menar att kritikerns roll är att göra det begripligt för läsaren/lyssnaren vad verket handlar om och undvika de stora tåhävningarna.
En sådan förnekelse av litteraturkritkerns analyserande betydelse måste vara provokativ på de stora tänkande kulturredaktionerna. Att ta två steg tillbaka i kritiken är säkert svårt. Men dess betydelse bör nedtonas, menar Blanchot. Och Eklund citerar med välbehag.
Blanchot menar också att en människa kan utveckla en rik personlighet även utan böcker. Och han tillägger: ”Man bör också komma ihåg att de, som predikar läsandets välgörande inflytande, talar i egen sak.” Såna påståenden känns nya i en tid då författarna trängs i TVsofforna och litteraturen bärs fram i finrummen. Lite distans till analyserna, och en ökad självkänsla för oss andra, eller hur var det han tänkte?
Stefan Eklund, good luck! Jag börjar förstå varför du betydde mycket i Borås.
Annagreta
Inlägget från Eklund är välkommet; det är trots allt inte kritikern som är intressant, utan verket. Så här citerar Eklund den gamle fransmannen Maurice Blanchot, som länge efterlyst den ödmjuka hållningen. "Varför skulle kritiken vara nödvändig? Varför skulle inte verket kunna tala själv?" Han menar att kritikerns roll är att göra det begripligt för läsaren/lyssnaren vad verket handlar om och undvika de stora tåhävningarna.
En sådan förnekelse av litteraturkritkerns analyserande betydelse måste vara provokativ på de stora tänkande kulturredaktionerna. Att ta två steg tillbaka i kritiken är säkert svårt. Men dess betydelse bör nedtonas, menar Blanchot. Och Eklund citerar med välbehag.
Blanchot menar också att en människa kan utveckla en rik personlighet även utan böcker. Och han tillägger: ”Man bör också komma ihåg att de, som predikar läsandets välgörande inflytande, talar i egen sak.” Såna påståenden känns nya i en tid då författarna trängs i TVsofforna och litteraturen bärs fram i finrummen. Lite distans till analyserna, och en ökad självkänsla för oss andra, eller hur var det han tänkte?
Stefan Eklund, good luck! Jag börjar förstå varför du betydde mycket i Borås.
Annagreta
Kommentarer
Postat av: Ulla Bjöeklund
Lustigt att du nämner Blanchot. Har just skaffat hans essäer och där finns mycket riktigt en med titeln Hur är det med kritiken? Det är min vän i den lilla boklådan vid Vällingby tunnelbanestation som tipsade mig om boken för några dagar sedan. Återkommer i ärendet.
Ulla
Trackback
