Nu är hon inne på flacken...
Jag tar hjälp i det här inlägget:
Stig Strand hade antagligen beskrivit min läsning av Djuna Barnes´ "Nattens skogar" så här: "Banan är krävande, hon startar energiskt, aktiiivt, få se nu hur hon tar första branten, hon får lite bakvikt, men rätar upp, ingen fara, banan är i mjukaste laget, få se; mellantiden 23.16, ja! Det kunde varit sämre, nu är hon inne på flacken, det ser tungt ut, hon hamnar utanför, men rätar upp! Nu gäller det, ska hon klara de sista portarna, här behövs vassa kanter, oooh, där höll det på att gå illa, hon tappar mycket nu, men hon tar sig i mål, på 47,14. ...Hon är inte bland de tio bästa."
Anledningen att jag började läsa Nattens skogar var dels Ulf Erikssons recension i SvD, dels en artikel i boken "The Company They Kept. Writers on Unforgettable Friendships", en utgåva av New York Review of Books 2006. Artikeln ifråga skrevs av författaren Darryl Pinckney och beskrev några möten med Barnes, då gammal och isolerad, vresig och vass. Pinckney hade anmält sig till hemtjänsten och på så sätt hamnat hos den åldrande Barnes för att hjälpa till i vardagens bestyr. Det är ett lysande stycke läsning, skrivet 1984.
Den egensinniga damen hade skrivit romanen på 1930-talet, dvs ungefär samtidigt som Platonov skrev sin Dzjan. Två diametralt åtskilda berättelser, minst sagt. Medan den ena hanterar mötet med en folkspillra och dess överlevnadsångest, går den andra in i några människors behov av att relatera till varandra och hantera sina resp. öden i en i övrigt tillrättalagd värld.
Ett förord av T.S. Eliot har blvit berömt för sin hyllning till Barnes´ känslighet och romanens många bottnar. Samtidigt har denne Eliot sagt att hon var "a genius with little talent", vilket väl är att tyda som om också Eliot hade lite jobbigt med att registrera alla hennes genialiska uttryck och metaforer mitt i allt ordflöde (?). Det hade åtminstone jag. Men spännande läsning var det, inte likt nåt annat, och mitt i allt detta djupa fanns det besynnerliga och det dråpliga, så jag behövde "vässa kanterna". Jag kom i mål, fastän säkert inte bland de tio bästa.
Annagreta
Stig Strand hade antagligen beskrivit min läsning av Djuna Barnes´ "Nattens skogar" så här: "Banan är krävande, hon startar energiskt, aktiiivt, få se nu hur hon tar första branten, hon får lite bakvikt, men rätar upp, ingen fara, banan är i mjukaste laget, få se; mellantiden 23.16, ja! Det kunde varit sämre, nu är hon inne på flacken, det ser tungt ut, hon hamnar utanför, men rätar upp! Nu gäller det, ska hon klara de sista portarna, här behövs vassa kanter, oooh, där höll det på att gå illa, hon tappar mycket nu, men hon tar sig i mål, på 47,14. ...Hon är inte bland de tio bästa."
Anledningen att jag började läsa Nattens skogar var dels Ulf Erikssons recension i SvD, dels en artikel i boken "The Company They Kept. Writers on Unforgettable Friendships", en utgåva av New York Review of Books 2006. Artikeln ifråga skrevs av författaren Darryl Pinckney och beskrev några möten med Barnes, då gammal och isolerad, vresig och vass. Pinckney hade anmält sig till hemtjänsten och på så sätt hamnat hos den åldrande Barnes för att hjälpa till i vardagens bestyr. Det är ett lysande stycke läsning, skrivet 1984.
Den egensinniga damen hade skrivit romanen på 1930-talet, dvs ungefär samtidigt som Platonov skrev sin Dzjan. Två diametralt åtskilda berättelser, minst sagt. Medan den ena hanterar mötet med en folkspillra och dess överlevnadsångest, går den andra in i några människors behov av att relatera till varandra och hantera sina resp. öden i en i övrigt tillrättalagd värld.
Ett förord av T.S. Eliot har blvit berömt för sin hyllning till Barnes´ känslighet och romanens många bottnar. Samtidigt har denne Eliot sagt att hon var "a genius with little talent", vilket väl är att tyda som om också Eliot hade lite jobbigt med att registrera alla hennes genialiska uttryck och metaforer mitt i allt ordflöde (?). Det hade åtminstone jag. Men spännande läsning var det, inte likt nåt annat, och mitt i allt detta djupa fanns det besynnerliga och det dråpliga, så jag behövde "vässa kanterna". Jag kom i mål, fastän säkert inte bland de tio bästa.
Annagreta
Kommentarer
Trackback
