Om sim-och läshastighet
Jag ligger och flyter i godan ro i motionsslingan i Centans bassäng och studerar det än så länge måttliga snöfallet utanför de glasade väggarna mot Domkyrkan när en ung tjej plötsligt dyker ner i vattnet rakt framför näsan på mig och mitt för skylten med ”Dykning förbjudet!” Jag rycks ur min kontemplativa stämning och får god lust att höja armen i likhet med ängeln på Domkyrkans tak (hon/han håller någonting i handen men det finns gränser för hur bra man ser på håll även med sprillans nya ultraljudsinopererade linser) och peka strängt på nämnda skylt! Men jag avstår fegt, måste ju hålla mig flytande, och jag kanske hade gjort likadant på den tiden jag kunde dyka. Så jag nöjer mig med några relativt kraftiga benspark och återfaller snabbt i mitt rofyllda tempo (nätt och jämnt styrfart) och uppnår så småningom dagens mål på 200 meter. Var det inte det man skulle klara för Simborgarmärket på sin tid? Jag simmar alltså ungefär som jag läser Herta Müller, långsamt och ett litet stycke åt gången. Och det har ju visat sig givande om man är uthållig. Förhoppningsvis blir det likadant med simningen.
Ett rakt motsatt sätt att tillägna sig litteratur, om än i en annan genre, kan man läsa om i dagens DN i en nedgörande recension av Postcard Killers av Liza Marklund och amerikanen James Patterson. Det enda försonande draget med den boken är enligt recensenten att den är ”extremt snabbläst”. ”Det är en utmärkt bok om man inte vill få ut något av att läsa. “ I den stort uppslagna kritiska och ironiska recensionen redovisar recensenten noggrant för vad som väckt hennes ilska, till exempel förenklat språk, klumpig person- och miljöskildring, kulturförakt och idiotisk intrig. Och en del av kritiken är inte svårt att instämma i. Det här är alltså en bok som bara är värd att slå ihjäl tiden med! Men eftersom den är så extremt snabbläst måste det ju gå väldigt fort. Vad är det då för mening med det? Och varför skriva en så ”säljande” recension om en så genomgående dålig bok? Jag som inte bara diggar Herta utan också läst några av Marklunds tidigare böcker med viss behållning bara undrar. Eller är mitt blogginlägg bara ett ytterligare exempel på att ”kritiken av kritiken är för gaggig”? (Citatet hämtat från dagens anmälan i DN av tidskriften OOTAL:s nummer ”Vässa kritiken!” )
Ingar
