Min resa bakåt i tiden
Nyss deltog jag i en riktig nostalgitripp, värd namnet, jag åkte på en kusinträff i Norrland. Solen slutade aldrig att lysa, värmen låg vänligt över det hela. Utflykterna till gamla kära platser satte sig i minnet.
En av kusinerna hade släktforskat, han berättade om 1700-1800-talets släktingar, om deras osannolika öden, och om deras överlevnad och styrka. Där och då gällde villkor som vi inte kan sätta oss in i, hur skarpt vi än anstränger oss. Vi ser dem framför oss, i någon mån, men våra föreställningar blir suddiga.
Det som slagit mig efteråt är att jag, först nu, inser vissa sammanhang, förstår avstånden, greppar farfars ambitioner, vad de bottnade i. Nu kan jag tänka mig in i farmorsmormors stolthet som gjorde att hon, utkastad hemifrån, ändå kunde överleva, och föda friska och starka barn i en hydda där ena väggen utgjordes av en stor och rak sten, flera meter hög, intill vattnet. Hur var vintrarna därute vid vattnet, och hur var det därinne? Hur fiskade hon? Hur stod hon ut?
Vad är vår tillvaro, jämförd med deras? Vi har andra ansträngningar, andra utmaningar, men ändå ungefär samma grunder för vad vi gör. I min uppväxt var de gamla händelserna kända av föräldragenerationen, men man talade inte om dem; de var bara en bakgrund till den vardagliga lunken och de händelser som gällde då. De behövde inte uppmärksammas då. Nu däremot, nu vill vi se vad som hänt, vi vill se gammal glöd, och gammal styrka. Jag tror att vi behöver förstå vår bakgrunds skrovliga innehåll och att vi hämtar något gott ur det. Det som i vår tid kan framställas som romantiskt var ju i själva verket något helt annat. Det var ojämnt, djärvt och tungt. Luther hade satt sina spår i den religiösa begreppsvärlden. Och vilka spår han satte! Somliga som inte följde läran bokstavligt blev utstötta, de som dömde blev högmodiga.
Den enda i syskonskaran som inte emigrerade till America blev min farmor. Hon blev gammal, och läste bl a Sigge Stark på ålderns höst. Det kändes bra att se henne läsa den boken, på något vis, minns jag.
Annagreta
En av kusinerna hade släktforskat, han berättade om 1700-1800-talets släktingar, om deras osannolika öden, och om deras överlevnad och styrka. Där och då gällde villkor som vi inte kan sätta oss in i, hur skarpt vi än anstränger oss. Vi ser dem framför oss, i någon mån, men våra föreställningar blir suddiga.
Det som slagit mig efteråt är att jag, först nu, inser vissa sammanhang, förstår avstånden, greppar farfars ambitioner, vad de bottnade i. Nu kan jag tänka mig in i farmorsmormors stolthet som gjorde att hon, utkastad hemifrån, ändå kunde överleva, och föda friska och starka barn i en hydda där ena väggen utgjordes av en stor och rak sten, flera meter hög, intill vattnet. Hur var vintrarna därute vid vattnet, och hur var det därinne? Hur fiskade hon? Hur stod hon ut?
Vad är vår tillvaro, jämförd med deras? Vi har andra ansträngningar, andra utmaningar, men ändå ungefär samma grunder för vad vi gör. I min uppväxt var de gamla händelserna kända av föräldragenerationen, men man talade inte om dem; de var bara en bakgrund till den vardagliga lunken och de händelser som gällde då. De behövde inte uppmärksammas då. Nu däremot, nu vill vi se vad som hänt, vi vill se gammal glöd, och gammal styrka. Jag tror att vi behöver förstå vår bakgrunds skrovliga innehåll och att vi hämtar något gott ur det. Det som i vår tid kan framställas som romantiskt var ju i själva verket något helt annat. Det var ojämnt, djärvt och tungt. Luther hade satt sina spår i den religiösa begreppsvärlden. Och vilka spår han satte! Somliga som inte följde läran bokstavligt blev utstötta, de som dömde blev högmodiga.
Den enda i syskonskaran som inte emigrerade till America blev min farmor. Hon blev gammal, och läste bl a Sigge Stark på ålderns höst. Det kändes bra att se henne läsa den boken, på något vis, minns jag.
Annagreta
Kommentarer
Postat av: Johanna
Du har rätt, det är jättefint i Norrland. Men de har alldeles för mycket mygg.
Postat av: Kajsa Agneryd
Bra skrivet tycker jag faktiskt
Trackback
