Anna Carlson, sorgens uttolkare
Föreställningen har inte börjat, publiken vandrar in genom scenen. Man skymtar ett dukat middagsbord, kandelabrar, en mild lampskärm och en hög med herrskor, man passerar längs en lång mjuk matta. En medelålders kvinna i alldagliga kläder sitter och väntar där framme, några lampor hänger utan skärmar.
Så börjar pjäsen. Skådespelerskan Anna Carlsson möter publiken, hon skriver med vit krita på en svart vägg "På ett ögonblick tar livet som man känner det slut". Den goda vardagen står som kontrast till det som ska hända. Middag hemma, eller äta ute? "Vi äter hemma i kväll". Hon småpratar med sin man, som sitter i en fåtölj och dricker en drink.
Så händer det. Mannen dör oväntat, mitt i middagsförberedelserna. Och fler sorger väntar runt hörnet. Den svårt sjuka dottern dör senare efter lång och plågsam tid. Det ofattbara, som det brukar heta, blir kvinnans lott. Sorgen förföljer henne, hon försöker träna sin styrka, ordna allt, ta ansvar för allt, vara stark utanpå. Ingen ska behöva se hur hon lider och sörjer.
En påtaglig sorg, vad är det? Här har den verbaliserats, till och med skrivits på väggen, och samtidigt dolts, höljts i duktigheten, fixandet, hoppet och till slut förträngning. Kanske har mannen bara varit sjuk, kanske kommer han tillbaka? Hjälper det att intala sig att det hela är en dröm? Det praktiska tar överhand, som undanflykt. Hon samlar mannens kläder för att ge bort dem till behövande, men skorna, då? Ska dom inte vara kvar, om han nu kommer tillbaka? Hon förmår inte ge bort skorna. Nu är hon änka, men är hon den genomsnittliga änkan?
Minnena jagar henne, hon minns resan till Paris, hans sista speciella önskemål att resa och leva. Dotterns svåra sjukdomsförlopp skaver i henne, torterar henne. Hon minns lyckliga stunder vid västkusten, baden i havet, simturerna när de följde en våg in i grottorna. Vågorna bär fram och tillbaka.
Detta drama sker på Uppsala Stadsteater i monologen "Ett år av magiskt tänkande". Pjäsen bygger på Joan Didions roman med samma namn, bearbetningen är gjord av Voula Kereklido (också regissör) och Anna Carlsson. Det är svårt att tänka sig en bättre tolkning av livets svåraste upplevelser, sorg och saknad, än den tolkning som Anna Carlsson gör. Hon gör Joan Didions säkra språkliga uttryck all tänkbar rättvisa. Sparsmakad är texten, intensiv är Anna Carlssons tolkning. Hennes osminkade framförande lägger till något till pjäsen; det är inte glamoröst att sörja.
Annagreta
Länk till http://intressant.se/intressant
Jag har placerat min blogg i Uppsala på bloggkartan.se!
Så börjar pjäsen. Skådespelerskan Anna Carlsson möter publiken, hon skriver med vit krita på en svart vägg "På ett ögonblick tar livet som man känner det slut". Den goda vardagen står som kontrast till det som ska hända. Middag hemma, eller äta ute? "Vi äter hemma i kväll". Hon småpratar med sin man, som sitter i en fåtölj och dricker en drink.
Så händer det. Mannen dör oväntat, mitt i middagsförberedelserna. Och fler sorger väntar runt hörnet. Den svårt sjuka dottern dör senare efter lång och plågsam tid. Det ofattbara, som det brukar heta, blir kvinnans lott. Sorgen förföljer henne, hon försöker träna sin styrka, ordna allt, ta ansvar för allt, vara stark utanpå. Ingen ska behöva se hur hon lider och sörjer.
En påtaglig sorg, vad är det? Här har den verbaliserats, till och med skrivits på väggen, och samtidigt dolts, höljts i duktigheten, fixandet, hoppet och till slut förträngning. Kanske har mannen bara varit sjuk, kanske kommer han tillbaka? Hjälper det att intala sig att det hela är en dröm? Det praktiska tar överhand, som undanflykt. Hon samlar mannens kläder för att ge bort dem till behövande, men skorna, då? Ska dom inte vara kvar, om han nu kommer tillbaka? Hon förmår inte ge bort skorna. Nu är hon änka, men är hon den genomsnittliga änkan?
Minnena jagar henne, hon minns resan till Paris, hans sista speciella önskemål att resa och leva. Dotterns svåra sjukdomsförlopp skaver i henne, torterar henne. Hon minns lyckliga stunder vid västkusten, baden i havet, simturerna när de följde en våg in i grottorna. Vågorna bär fram och tillbaka.
Detta drama sker på Uppsala Stadsteater i monologen "Ett år av magiskt tänkande". Pjäsen bygger på Joan Didions roman med samma namn, bearbetningen är gjord av Voula Kereklido (också regissör) och Anna Carlsson. Det är svårt att tänka sig en bättre tolkning av livets svåraste upplevelser, sorg och saknad, än den tolkning som Anna Carlsson gör. Hon gör Joan Didions säkra språkliga uttryck all tänkbar rättvisa. Sparsmakad är texten, intensiv är Anna Carlssons tolkning. Hennes osminkade framförande lägger till något till pjäsen; det är inte glamoröst att sörja.
Annagreta
Länk till http://intressant.se/intressant
Jag har placerat min blogg i Uppsala på bloggkartan.se!
Kommentarer
Trackback
