bookzoom

Jag blev mycket gripen av Anna Carlssons framförande av den ett och en halv timme långa monologen  "Ett år av magiskt tänkande", som nyligen hade premiär på Uppsala stadsteater. Teatermonologen bygger på boken med samma namn av den amerikanska författaren Joan Didion.  I den gestaltas författarens egen närmast outsägliga sorg efter sin makes och sedan sin dotters plötsliga och oväntade död. Den skakande berättelsen pendlar mellan poesi och nästan dokumentära redogörelser för sjukdomsförlopp och medicinsk behandling. Men varken det magiska tänkandet eller den modernaste läkekonst förmår föra de kära åter från dödsriket.

När jag därför läser rubriken  "Anna Carlssons yviga (min kurs) sorg" i Upsala Nya Tidning blir jag en smula konfunderad. Jag tyckte ju tvärt om! Att hennes spel var återhållet och behärskat. När jag sedan fördjupar mig i tidningens recension står det där  att hennes sorg är "yvigare än den Didion ger uttryck för i romanen", vilket ju blir en aning förmildrande, men jag håller ändå inte med. Dessutom skriver recensenten att det är snudd på "dumdristigt" av Anna Carlsson att ta sig an denna monolog efter tre år bortovaro från scenen! Jag för min del tyckte det var modigt att anta en sådan utmaning, men knappast dumdristigt. Slutresultatet blev ju bra! Recensionen i sin helhet är långt från negativ, men orden "yvig" och "dumdristig" är de som fastnar. Och tyvärr är det de som rubriksättaren lyfter fram!  Tycka olika är väl okej, men det här blev fel och orättvist tycker jag.

Ingar