bookzoom

Så gick det alltså med den toppluvan. Den blev en folkrörelse. Blågul, randig och virkad. Alla måste ha en sån, inte bara medaljörerna. Jag hör en radioröst meddela att alla virknålar i landet har tagit slut. Garnet i de rätta färgerna är också en bristvara. En glad människa meddelar då i direktsändning att en ny leverans av virknålar passerat gränsen, och att i somliga lager finns det fortfarande kvar lite garn. Antagligen sprider detta lättnad.

Ingar och jag såg en bra rumänsk film igår, som heter "Polis. Adjektiv". Där hade man andra brister att tampas med, andra folkrörelser. Ungdomar skuggades, fet polischef bestämde och följde lagparagrafer. Polisiärt samvete var en bristvara, och vacker miljö saknades helt. Drömmar om gyllene tak fanns i små portioner, importerade från Prag. Det språkliga blev ett mönster i handlingen, "varför inte säga något direkt, utan omskrivningar"?

Huvudpersonen bar ingen mössa. Det var kallt utomhus, torftigt och enahanda. Huvudpersonen spanade länge, stod, satt eller promenerade. Han funderade sympatiskt, hade ett gott hjärta. Tvingades till slut läsa lagen innantill, förnedrad. Slutet erbjöd svårigheter, både för filmens ungdomar och för oss i publiken. Vem var det som till slut tog till vapen? Vem ritade upp attacken? Hoppet tog slut.

Det hela förde tanken till Hertas skildringar, godtyckets triumfer i maktens kammare. Samma land, samma överhetspersoner, grått och slitet. Lite av Roy Anderssons filmspråk, tyckte jag.
Se filmen!

Annagreta