Mäktig tussilago märklig läsning
Ibland blir min läsning ojämn. Det kan bero på mig och mitt rastlösa sinnelag, eller också beror det på boken i fråga, ibland på båda. Maja Lundgrens bok Mäktig Tussilago drabbades, till exempel.
Oscar Riktelius heter huvudpersonen, och hans öde är inte lätt. Han lever i en modern tid, har sambo och 2 barn. Han har psykiska problem, som går som en röd tråd genom boken. Andra får resonera om, med och omkring honom, om det som händer och om gångna rubriker, dvs stora händelser av olika slag. En psykiater dyker upp. Småpratets tyranni härskar hela tiden. Då och då bryter författaren av prosan och hemfaller åt poesi.
Det hela är trots poesin mycket vardagligt om det inte vore för mängden nutidsironier, förpackade i fyndiga ordväxlingar och -kombinationer. De är ibland svårt ansträngda, men ibland också intressanta, de bildar en speciell barock genre. Författarinnan önskar påminna oss om att världen av idag är full av orättvisor, där finns människor med hybris, adlig börd, där begås ministermord och rättsliga övergrepp. Vissa kända samtalsämnen får artigt utrymme, som t ex begreppet klassresa, behovet av svenskar i Afganistan, integrationen av invandrade i Sverige, etc. Därtill berörs rondellhundar, Janne Josefsson och indianernas öden. De senare får särskild uppmärksamhet genom att en person bär en indiandräkt, köpt i Överkalix.
Det låter roligare än det är. Jag tror att Maja L har en aldrig sinande talang att hitta fyndiga ordkombinationer, och det når hon långt med i sin samtidsironiska genre. Men jag fastnar inte, utan läser bitvis, stannar upp, fortsätter, och till slut läser jag hela boken. So what? Poesin kanske är bättre än prosan, om jag tar i. Det blir för min del överdos av ironin.
Det går utför med stackars Oscar. Han blir bara sämre, stannar på psyket och kan inte åka hem till sina föräldrar. Sen rymmer han och hittas död i Paris, under ett träd i Bolougnerskogen med ett fågelbo i knät. Några snusförnuftiga uttalanden i gruppen ackompanjerar. Till sist en dikt med ordet Mäktig Tussilago invävt.
Annagreta
Oscar Riktelius heter huvudpersonen, och hans öde är inte lätt. Han lever i en modern tid, har sambo och 2 barn. Han har psykiska problem, som går som en röd tråd genom boken. Andra får resonera om, med och omkring honom, om det som händer och om gångna rubriker, dvs stora händelser av olika slag. En psykiater dyker upp. Småpratets tyranni härskar hela tiden. Då och då bryter författaren av prosan och hemfaller åt poesi.
Det hela är trots poesin mycket vardagligt om det inte vore för mängden nutidsironier, förpackade i fyndiga ordväxlingar och -kombinationer. De är ibland svårt ansträngda, men ibland också intressanta, de bildar en speciell barock genre. Författarinnan önskar påminna oss om att världen av idag är full av orättvisor, där finns människor med hybris, adlig börd, där begås ministermord och rättsliga övergrepp. Vissa kända samtalsämnen får artigt utrymme, som t ex begreppet klassresa, behovet av svenskar i Afganistan, integrationen av invandrade i Sverige, etc. Därtill berörs rondellhundar, Janne Josefsson och indianernas öden. De senare får särskild uppmärksamhet genom att en person bär en indiandräkt, köpt i Överkalix.
Det låter roligare än det är. Jag tror att Maja L har en aldrig sinande talang att hitta fyndiga ordkombinationer, och det når hon långt med i sin samtidsironiska genre. Men jag fastnar inte, utan läser bitvis, stannar upp, fortsätter, och till slut läser jag hela boken. So what? Poesin kanske är bättre än prosan, om jag tar i. Det blir för min del överdos av ironin.
Det går utför med stackars Oscar. Han blir bara sämre, stannar på psyket och kan inte åka hem till sina föräldrar. Sen rymmer han och hittas död i Paris, under ett träd i Bolougnerskogen med ett fågelbo i knät. Några snusförnuftiga uttalanden i gruppen ackompanjerar. Till sist en dikt med ordet Mäktig Tussilago invävt.
Annagreta
Kommentarer
Postat av: Ingar
Måste säga att jag fick mycket mer ut av att läsa Annagretas reflektioner kring Tussilago än av boken själv. Orkade aldrig till slutet, tappade tråden ideligen. Förmodligen min brist på koncentration ... Vad står Tussilago för egentligen? Den tappra lilla förkämpen på våren som lägger under sig hela fält. Och lyser så hoppingivande! Ändå gick det så illa för Oscar.
Trackback
