Aleksandar Hemon, absolut!
Med några separata brättelser formar Aleksandar Hemon boken "Frågan om Bruno". Utvandrad från Bosnien 1992 är författaren nu bosatt i USA. Jag har läst denna hans första bok och blivit fascinerad av stilen och styrkan. Bruno förekommer i titeln, men finns endast symboliskt på ett par rader i boken. Bruno är imaginär, men har kanske funnits. Så är det med berättelserna i boken också, de har kanske ägt rum.
Verklighetsförankring saknas föralldel inte, men spänningen skapas bl a genom att verkligheten inte får dominera, den är som en undertext i det som berättas. Halvt om halvt vetenskapligt beskrivs en spions liv och öde (han har existerat), sedan handlar det om hur en man sakta och med allsköns trevande grepp startar sitt liv som flykting i USA (man kan tänka sig kraftiga likheter med Aleksandars egna upplevelser), om hur en familj söker sina rötter (nämligen släkten Hemons rötter, ganska sanningsnära kan man tro)- plus andra lite mera drömda kapitel.
Vardagsbeskrivningarna är helt underbara, t ex i släktforskningskapitlet. Hemons humor är skarp och lite eftertänksam, mitt i allt som råkar hända. Ibland ser jag det studentikosa draget, andra gånger är det i stället sorg och ilska över vad som hänt i kriget på Balkan.
Starka känslor för den egna familjens öde ger nerv åt framställningen i kapitlet om spionen Sorge, som övergår i att skildra A:s pappa i rollen som spionen.
Den färgstarka skildringen av släkten Hemons möten och middagar är mitt favoritavsnitt. Farbror Teodor, till vars meriter hör att han krossat ett dragspel i Sarajevo, är nu gammal och ihärdigt fast för att berätta för familjen allehanda släktöden. Det blir för mycket, han avbryts, varpå "alla bälgade i sig stämningshöjande drycker", orkestern spelade upp, ryggdunkningar utväxlades jämte förkrossande kramar och smackande kyssar, "alltmedan dansandet, om än i ultrarapid, närmade sig rena extasen".
Helt följdriktigt blir berättelsens jag berusad av all slivovice mm och hamnar under ett valnötsträd där han försöker få sitt huvud att sluta rotera. På avstånd hör han ideliga påpekanden om släkten Hemons stora bedrifter och historiska betydelse, ända ned till Napoleons tid. Ja, så går det vidare.
Andra kapitel är inte fullt så hejdlösa, karln kan skriva sansade övervägda stories också, utan den kraftiga ironin som råder när släkten utreds. Aleksandar Hemon är en hyllad författare som skrivit två böcker till, men jag har bara läst den här. Han är en fullfjädrad berättare, med intensitet och elegans, utan slappa mellanspel. Det ska bli intressant att se hans fortsatta författarskap.
Annagreta
Verklighetsförankring saknas föralldel inte, men spänningen skapas bl a genom att verkligheten inte får dominera, den är som en undertext i det som berättas. Halvt om halvt vetenskapligt beskrivs en spions liv och öde (han har existerat), sedan handlar det om hur en man sakta och med allsköns trevande grepp startar sitt liv som flykting i USA (man kan tänka sig kraftiga likheter med Aleksandars egna upplevelser), om hur en familj söker sina rötter (nämligen släkten Hemons rötter, ganska sanningsnära kan man tro)- plus andra lite mera drömda kapitel.
Vardagsbeskrivningarna är helt underbara, t ex i släktforskningskapitlet. Hemons humor är skarp och lite eftertänksam, mitt i allt som råkar hända. Ibland ser jag det studentikosa draget, andra gånger är det i stället sorg och ilska över vad som hänt i kriget på Balkan.
Starka känslor för den egna familjens öde ger nerv åt framställningen i kapitlet om spionen Sorge, som övergår i att skildra A:s pappa i rollen som spionen.
Den färgstarka skildringen av släkten Hemons möten och middagar är mitt favoritavsnitt. Farbror Teodor, till vars meriter hör att han krossat ett dragspel i Sarajevo, är nu gammal och ihärdigt fast för att berätta för familjen allehanda släktöden. Det blir för mycket, han avbryts, varpå "alla bälgade i sig stämningshöjande drycker", orkestern spelade upp, ryggdunkningar utväxlades jämte förkrossande kramar och smackande kyssar, "alltmedan dansandet, om än i ultrarapid, närmade sig rena extasen".
Helt följdriktigt blir berättelsens jag berusad av all slivovice mm och hamnar under ett valnötsträd där han försöker få sitt huvud att sluta rotera. På avstånd hör han ideliga påpekanden om släkten Hemons stora bedrifter och historiska betydelse, ända ned till Napoleons tid. Ja, så går det vidare.
Andra kapitel är inte fullt så hejdlösa, karln kan skriva sansade övervägda stories också, utan den kraftiga ironin som råder när släkten utreds. Aleksandar Hemon är en hyllad författare som skrivit två böcker till, men jag har bara läst den här. Han är en fullfjädrad berättare, med intensitet och elegans, utan slappa mellanspel. Det ska bli intressant att se hans fortsatta författarskap.
Annagreta
Kommentarer
Trackback
