"Dubbelgångaren" är Dostojevskijs djupdykning i oss

Dostojevskijs roman "Dubbelgångaren" gör intryck som är svåra att precisera men också svåra att befria sig ifrån. En rysk skildring av en rysk tjänsteman på ett departement är den yttre bilden. Han är rätt vilsen och inbillar sig saker. Han bor med en uppassare som lagar hans mat och sköter hans hem och kläder.

Det som gör hela romanen är denna mans tankevärld. Han pendlar mellan självhävdelse och självdestruktiva tankar, än har han ett starkt tillkämpat ego, än drabbas han av att plötsligt förringa sig själv till max. Han analyserar andras tänkta förakt för honom själv, men han vill betvinga sin tillvaro så att han blir en respekterad man. I sin ambition att nå lyckan väljer han till slut att tvinga sig till att hamna i riskabla sociala situationer - där han i stället för att bli accepterad blir föremål för omgivningens löje eller - ännu värre - dess nonchalans.

Dubbelgångaren dyker upp, det är en kopia av huvudpersonen herr Goljadkin. Han sitter på samma kontor som G, han är en riktig smilfink. Men inledningsvis bjuder G hem honom och de dricker sig berusade och G tror att nu har han fått en vän för livet. Men det är i själva verket tvärtom; G nr 2 är outhärdligt falsk, inställsam mot Gs överordnade, håller sig framme och förlöjligar G så fort det bara ges tillfälle.

På det sättet får huvudpersonen odla sin förföljelsemani och sin misstro mot allt och alla, och samtidigt försöka uthärda en tillvaro där allt bryter ner hans självkänsla. Dostojevskij visste allt om hur vi tänker och vad vi känner i mötet med andra. Han visste hur man kan tvivla, undra, föreställa sig vad andra tänker, och brista i självtillit. Hans skildring blir därför avslöjande säker, drabbande och ändå underhållande tack vare den inlagda ironin över de medverkande administratörernas liv och manér. Överdriven vördnad, leenden och bugningar skildras i en oändligt finmaskig skala från minimum till absolut maximum. De flesta levereras av herr Gs dubbelgångare, men också andra "kollegor" bidrar när det passar.

Man kan anta att den ryska byråkratin stått modell för den yttre ramen. Intressantare är vad denna själlösa, superkontrollerade och maskinliknande tillvaro gör med människan där och hennes tankeliv. Som läsare lever man sig in i herr Gs rädsla för missar i vardagen och svikna förhoppningar. Man får ta del av hans tvekan, fram och tillbaka, ska jag eller ska jag inte? Har jag en integritet eller har jag inte? Är vi ändå kanske vänner? Dubbelgångaren är inte bara "den andre" utan också den andra sidan av herr G, han gör det möjligt att illustrera än fler av tankevärldens kullerbyttor och djupt mänskliga brister.

Jag hade ju stor behållning av Johan Klings bok "Människor helt utan betydelse". Det finns en släktskap här, inte direkt nära, men de delar några gener. Båda romanerna påminner oss om de dagar då allt är motigt och då ändå ingenting stort och avgörande drabbar oss. I Dubbelgångaren hamnar herr G l läkarvetenskapens våld till slut. Som om det skulle göra någon skillnad. Romanen är redan fullödig innan dess.

Annagreta

Kommentarer
Postat av: Anonym

2011-02-28 @ 14:14:16

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0