Daniel Kehlmann, med gott humör

Ja, det är svårt att lägga ifrån sig Die Vermessung der Welt. Författaren Daniel Kehlmann har ett eget sätt att berätta om de två tyska vetenskapsmännen Gauss och Humboldt. I det tidiga 1800-talets Tyskland/Frankrike dyker det upp åtskilliga banbrytande personer, inom vetenskap och litteratur och musik. Den tyska nationella stoltheten  gentemot fransmännen och Napoleon tog sig många uttryck. Enligt boken utgör de ett lärt skikt i samhället, med få men viktiga inbördes möten.

Kehlmann berättar med underfundig humor dessa två märkvärdiga vetenskapsmäns öden och äventyr. Gauss beskrivs initialt som extremt fokuserad på sin matematik och sina astronomiska studier, och Humboldt som bergtagen av att resa långt bort och mäta, väga och samla.

De går båda till överdrift; Gauss är så inne i sin forskning att han missar sin sons födelse; han kommer hem förvånad över händelsen. Humboldt irriterar - enligt sina medresenärer - genom att stanna till överallt för att studera stenar, undersöka, mäta och väga djur, beräkna luftttrycket, bestämma longituden, beräkna höjden över havets yta, luftens fuktighet och växtlighetens artrikedom överhuvudtaget på land i vatten och i grottorna. Humboldts resa går bland annat till Sydamerikas djungler och vattendrag, där allehanda faror lurar, men där fransmannen som Humboldt valt som följeslagare, monsieur Bonpland, visar sig vara en riktigt bra karl, även om han till Humboldts avsky också söker upp vackra indianska "kaffeflickor". Obetalbar är skildringen av färden längs floden Orinoco med diverse "fynd" i båten; ben från människoskelett, en apa i en bur, de otaliga mätinstrumenten och vid det laget ett riktigt kuriosakabinett av okända växter och stenar mm.

Förberedelserna är ovanligt grundliga, även om man känner den tyska grundligheten. Humboldt genomför något vi skulle kalla en masochistisk träning i att lida och försaka, plus att under de vidrigaste förhållanden kunna montera upp och ned sina medhavda mätinstrument.

Också Gauss kommer att ägna sig åt mätningar; han blir statligt anställd lantmätare, och söker upp olika mätpunkter i landskapet. I detta arbete möter han otroliga landägande typer som han måste övertala att offra lite skogsutsikt. I ett fall, hemma hos en greve med ett helt osannolikt namn; Graf von den Ohe zur Ohe, ber han att få ta ned ett par stora träd och ett skjul så att han kan få fri sikt. Han svär inombords åt det nödvändiga fjäsket, men blir överraskad av det oväntade stödet; greven i det sammanhanget visar sig till och med ha läst Gauss´ avhandling.

Kehlmann skriver till stor del dialoger. De är oftast i konjunktiv, som indirekt dialog alltså, och det känns som ett riktigt grepp, det ger en lite ålderdomlig touch åt texten. Snyggt är det också.

Ja, vad ska man mer säga än att hela berättelsen är en mosaik av gott humör, lätt ironi, ganska mycket sanning och en hel del lögn. Tråkigt har man i varje fall inte medan man läser.

Annagreta

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0