bookzoom

I dagens DN har Ola Larsmo skrivit en tänkvärd artikel. Han tar fasta på hur vissa ord och begrepp nöter fram en sorts acceptans, även om de i början verkar råa och antipatiska så att vi tar avstånd från dem. Så småningom kommer verkligheten att följa efter orden; de blir så att säga antagna, när de upprepas tillräckligt ofta. Han tar exempel från den politiska mörkersektorn, där vi spårar den norska katastrofens ursprung.

Vårt språk är alltså inte enbart en spegel, utan också en generator, om liknelsen tillåts. Talar vi obarmhärtigt, blir vi till slut godkända i vår obarmhärtighet.

Det som slog mig är att också jargongen i skolan kan ha samma effekt. När eleverna kallar varandra för ord som är både djupt sårande och otillåtna, kan orden också nöta fram ett rått synsätt. Det som är acceptabelt, är godkänt. Det som är godkänt, delas av alltfler.

Jag kanske moraliserar onödigt hårt, och jag vet att jag ser ut att döma alla över en kam. Det var inte meningen. Men Ola Larsmos text var så direktverkande.

Det är samtidigt också sant att en bra bok med ett bra språk är upplyftande och säkert också utvecklande för vår syn på saker och ting. Av allt detta kommer kanske att tystnad inte är särskilt utvecklande. Vad vet jag?

Annagreta