bookzoom

 

 

Ett tack levereras härmed, riktat ut i det blå, kanske, men ändå uppriktigt. Det går till den okände man som i går kom gående vid tolvtiden förbi Knivsta Stationshus, det mest tillbommade i landet, och såg oss 4 damer stå i nordanvinden och vänta på en taxi. Mannen stannade, vi förklarade att vår taxi verkade aldrig vilja komma. Han sa då: Jag bor här i närheten, om ni vill får ni komma in och vänta hos mig. Det värmde. Men vi, likt ståndaktiga vikingafruntimmer, tackade nej i vagt och fåfängt hopp om att i nästa minut få se taxin komma.

 

Fyra gubbar i knallgula skyddskläder strövade förbi oss i riktning mot nån frusen växel, antog vi. En av damerna hade ingen mössa och påstod att hon aldrig bar mössa. Vi andra såg förskräckta och deltagande på hennes hår som snart antog formen och färgen hos en marängtårta, typ glace au four (om jag nu stavat rätt). Den som beställt taxin hade enorma kängor upp till knäna vilket vittnade om gott förstånd och självsäkerhet. Men så arbetade hon på Socialstyrelsen också. Taxin kom till slut, förd av en finlandssvensk dam med krut i. Utan saknad klev vi in och stampade hårt i det stackars bilgolvet.

 

Den bästa nyansen av vintern stod min granne för i morse. Han heter Jeff och har snöslunga. Det var den kombinationen man/maskin som väckte mig i morse. Skönare surr får man leta efter. Nu går jag i ett schakt med vita snöväggar till bilen, och på vägen dit passerar jag min snöprydda bänk. Många nyanser av grått, kanske, men vitt ändå.

 

Annagreta