Ispalatset i St Petersburg
I dagens DN presenteras Elif Batumans essåsamling "The Possessed. Adventures with Russian Books and the People who Read Them". Det är en vital och rolig framställning av resor och möten i den ryska litteraturens härad som jag hade i min bokhylla. Jag försjönk återigen en stund i ett kapitel som handlar om ett ispalats i St Petersburg.
Detta ispalats byggdes under den ovanligt kalla vintern 1740 ute på Nevas is, mitt i stan. Orsaken var kejsarinnan Anna Joannovna. Enligt Batumans beskrivning bör hon ha varit en alldeles sjusärdeles kvinna även efter ryska mått. Hon ville ha ett ispalats ute på Neva, och så fick det bli.(Jukkasjärvi, lyssna nu.)
Det ska sägas att hon hade sina underlydande i ett kraftigt grepp; ingen ville eller vågade säga emot henne för det kunde kosta dyrt. Hon var närmare 2 meter lång och kraftigt fet, och hon omgav sig med både älskare och hantlangare, om man så säger. Ispalatset blev klart, genomskinligt och stiligt, och därtill fogades en elefant av is, ihålig och stor som i verkligheten. Uppe på detta djur monterades en issoldat iförd persisk uniform. En vattenslang från Neva gjorde att det sprutade vatten ur snabeln., och ett hyfsat elefantlikt läte frambringades av en trumpetspelande man inne i elefanten.
Anna Joannovna älskade dvärgar och clowner, i och för sig dåtidens mode i såna kretsar. Det ena gav det andra, och hon beslöt att två av hennes underlydande skulle vigas i ispalatset och sedan sova där. De arma människorna höll på att frysa ihjäl i "sovrummet", som de inte fick lämna före morgonen.
Inte oväntat ingick detta festande i ett större firande av nationella mått, man skulle kunna kalla det en manifestation för att fira diversiteten i riket. Från alla hörn i detta vilda imperium kom nu folkdräktsklädda människor, ridande på olika djur; på getter, hästar, kor, åsnor, grisar, kamelar etc. Särskilt vackra och ståtliga var jaroslaver (från en stad vid Volga) och tyskar. Det hela utvecklades till något som kunde kallas sus och dus, fast på ryska.
Att vi vet detta beror på Georg Wolfgang Krafft som skrev en bok om detta evenemang 1741. Han var särskilt lämpad till detta eftersom han i sin egenskap av fysiker, anställd vid ryska vetenskapsakademin, hade ritat och ansvarat för själva ispalatset. Att Elif Batuman tog sig an denna historia på sin resa 2006 till Petersburg, beror på att man då gjorde ett försök att upprepa hela den iskalla härligheten, men då på ett torg och inte på isen, klokt nog. Batuman skriver att elefanten den gången var lite tillrättalagd för nutida smak; han hade fått en rutschkana på ena sidan buken, där barnen roade sig, och snabeln verkade inte spruta vatten. Något tvångsbröllop ägde knappast rum där heller.
Ja, det invigdes alltså ett ispalats den 8 februari 1740 i St Petersburg. Ganska precis samtidigt satt familjen Bering i Ochotsk och skrev hem till de två hemmavarande sönerna i just St Petersburg, oroade för att den 17årige sonen blivit infanterist, ett yrke utan status.
Annagreta
Detta ispalats byggdes under den ovanligt kalla vintern 1740 ute på Nevas is, mitt i stan. Orsaken var kejsarinnan Anna Joannovna. Enligt Batumans beskrivning bör hon ha varit en alldeles sjusärdeles kvinna även efter ryska mått. Hon ville ha ett ispalats ute på Neva, och så fick det bli.(Jukkasjärvi, lyssna nu.)
Det ska sägas att hon hade sina underlydande i ett kraftigt grepp; ingen ville eller vågade säga emot henne för det kunde kosta dyrt. Hon var närmare 2 meter lång och kraftigt fet, och hon omgav sig med både älskare och hantlangare, om man så säger. Ispalatset blev klart, genomskinligt och stiligt, och därtill fogades en elefant av is, ihålig och stor som i verkligheten. Uppe på detta djur monterades en issoldat iförd persisk uniform. En vattenslang från Neva gjorde att det sprutade vatten ur snabeln., och ett hyfsat elefantlikt läte frambringades av en trumpetspelande man inne i elefanten.
Anna Joannovna älskade dvärgar och clowner, i och för sig dåtidens mode i såna kretsar. Det ena gav det andra, och hon beslöt att två av hennes underlydande skulle vigas i ispalatset och sedan sova där. De arma människorna höll på att frysa ihjäl i "sovrummet", som de inte fick lämna före morgonen.
Inte oväntat ingick detta festande i ett större firande av nationella mått, man skulle kunna kalla det en manifestation för att fira diversiteten i riket. Från alla hörn i detta vilda imperium kom nu folkdräktsklädda människor, ridande på olika djur; på getter, hästar, kor, åsnor, grisar, kamelar etc. Särskilt vackra och ståtliga var jaroslaver (från en stad vid Volga) och tyskar. Det hela utvecklades till något som kunde kallas sus och dus, fast på ryska.
Att vi vet detta beror på Georg Wolfgang Krafft som skrev en bok om detta evenemang 1741. Han var särskilt lämpad till detta eftersom han i sin egenskap av fysiker, anställd vid ryska vetenskapsakademin, hade ritat och ansvarat för själva ispalatset. Att Elif Batuman tog sig an denna historia på sin resa 2006 till Petersburg, beror på att man då gjorde ett försök att upprepa hela den iskalla härligheten, men då på ett torg och inte på isen, klokt nog. Batuman skriver att elefanten den gången var lite tillrättalagd för nutida smak; han hade fått en rutschkana på ena sidan buken, där barnen roade sig, och snabeln verkade inte spruta vatten. Något tvångsbröllop ägde knappast rum där heller.
Ja, det invigdes alltså ett ispalats den 8 februari 1740 i St Petersburg. Ganska precis samtidigt satt familjen Bering i Ochotsk och skrev hem till de två hemmavarande sönerna i just St Petersburg, oroade för att den 17årige sonen blivit infanterist, ett yrke utan status.
Annagreta
Kommentarer
Trackback
