Möta våren med Beethoven
Jag tänkte jag möta våren tillsammans med Beethoven. Mycket tyder på att jag får sällskap med min fiolspelande väninna, tillika Smillas matte, i mästarens s.k. Vårsonat i F-dur som han skrev 1801. När den sonaten hade publicerats började Beethoven beskrivas som samtidens störste tonsättare. Sonaterna fick en mycket positiv recension i Allgemeine Musikalische Zeitung. Detta var möjligen ett resultat av Beethovens tidigare mycket starka kritik mot just denna tidning undermåliga musikrecensioner, skriver Åke Holmquist i sin nyutkomna och synnerligen läsvärda biografi om tonsättaren. Sonaterna lovordas i alla fall i recensionen ”som några av de förnämsta som komponerats i genren.” Lite svårt att föreställa sig några andra kompositörer som skulle ta sig för att kritisera dagspressen för undermålig musikkritik när de ofta har all världens behov av att synas i rampljuset …? Sådana behov hade säkert Beethoven också vid den här tiden då han fick kämpa och förhandla med olika förlag för att få ut sina kompositioner. Men efter de dåtida smakdomarnas erkännande 1801 gick det förmodligen lite lättare.
Två cd- skivor medföljer Åke Holmquists biografi, där författaren, som är både pianist och historiker och f.d. konserthuschef, har samlat sina egna favoritinspelningar av Beethovenmusik. På ett av spåren spelar en av mina favoritpianister nämligen Martha Argerich till sammans med violinisten Gidon Kremer ett Adagio molto expressivo ur en Sonat för violin och piano. Jag lyssnade och stycket gick rakt in i hjärteroten med sin rofyllda och innerliga men samtidigt smärtsamma skönhet. Men vad är det? Detta skulle jag själv vilja vara med och spela, tänkte jag. Tiden gick och en dag frågade jag min fiolspelande väninna om vi inte kunde spela något av Beethoven tillsammans. – Jag spelade Vårsonaten i min ungdom, svarade hon och lånade mig noterna. Då upptäckte jag till min glädje att den sonatens andra sats var just ovan nämnda Adagio… Och nu sitter jag så gott som dagligdags och övar på och njuter av Beethovens pastorala vårsonat som också har så mycket av jublande glädje och förväntan i sig som kontrast till smärtan i Adagiot. När jag på nyårsnatten gick och plockade in i diskmaskinen efter ett modest firande slog jag på radion och plötsligt hör jag Vårsonaten! Första satsen gick i ett rasande tempo, vilket hade en lite nedslående inverkan på mig. Ska det behöva gå så himla fort? Men nog kan det gå an att njuta av jubel och glädje även i lite lugnare takt, intalade jag mig. Efter dessa fingervisningar i både Beethovenbiografin och i nyårsnatten fortsätter jag med mina övningar inför första gemensamma dusten med Vårsonaten tillsammans med Smillas matte när hon kommer hit med sin fiol om någon vecka. Kanske har vi kommit en bit på väg när våren börjar nalkas? Men det vill till att skärpa sig om vi ska uppfylla kraven som ställdes i Allgemeine Musikalische Zeitung för drygt 200 år sedan: ”För att sonaterna ska komma till sin rätt måste de framföras med karaktär och noggrannhet.”
Ingar
Kommentarer
Postat av: Ulla Björklund
Ingar!
En vår med Beethoven låter inte fel. Inspirerad av dig har jag plockat fram min skiva med Vårsonaten. Jag har den med Zukerman och Barenboim. Kanske prövar jag adagiosatsen i Lila i morgon.
Efter dagens recension av Strindbergs Spöksonaten blir man ju också nyfiken på Beethoven. Jag har plockat fram hans sonat op 31 nr 2, som jag tror är den sonat som Strindberg använder i sitt drama. Den är i alla fall fläckvis spelbar även för mig.
Ulla
Trackback
