Spöksonaten på Dramatens lilla scen, imponerande
Ingen glömmer väl Ana Lagunas och Jonas Bergströms dans med rollatorn, så vacker och så galen. Niklas Eks lilla flicka i den uppförstorade barnklänningen snurrar fram som en leksaksdocka i hotande storformat. Staffan Göthes mumie bär en klänning som borde gå till historien som exempel på ironisk klädsel. Hans brölande skrämmer. Musiken, i stället vänlig och korrekt, spelas av ensemblen. Inslagen smiter elegant in i sammanhangen. Kammarspel, jovisst, men också experiment med blandningen. Så roligt och så imponerande.
Annagreta
Ja, allt är osäkrat i denna föreställning. Till det bidrar nog också att centrala mansroller spelas av kvinnor och tvärtom. Etienne Glaser som den gamla damen är magnifik i sin nobla genomskinlighet.
En teaterhändelse och exceptionell upplevelse.
Ulla
För mig var det ett storartat drömspel där musiken spelade stor roll och intressant att de spelade båda Beethoven och Chopin - båda tydligen Strindbergs favoritkompositörer. Rondosatsen i den s k spöksonaten kanske handlar om Ariel i Shakespeares Stormen. Men sådana program gillade inte Beethoven egentligen. Beethoven var ju mästare på att variera sig och de embryon till tema han utvecklar återkommer ofta gång på gång. En igenkänning som nu får mig att tänka på en replik som upprepades i Spöksonaten: Men åk till landet då! Så letar jag texten min bok och hittar den inte! Visst var det ungefär så de sa när de tröttnat på rullstolserotiken? Jag är väl blind på båda ögonen, men njöt ändå av pjäsen med alla sinnen. Vilken show!
Ingar
