bookzoom

Nordkorea rustar och beter sig gåtfullt, hotfullt och nyckfullt. Resten av världen står ömsom ängsligt oförstående ömsom vapenskramlande utanför gränsen. En ung man som flytt ur ett fångläger i Nordkorea för 7 år sedan, jag har glömt hans namn, framträdde i svensk TV häromdagen.Det var en skakande intervju.

 

Mannen,som idag är 26 år, hade fötts i lägret som resultatet av ett mer eller mindre påtvingat äktenskap mellan två fångar, växt upp där och hjärntvättats där. De nordkoreanska arbetslägrens härskarmetod är bl a att stänga av känslolivet och all empati. Barnen uppmanas t ex att ange andra fångar om de verkar gå emot lydnadsplikten i lägret. Mannen hade, berättade han, följaktligen angivit sin mor och sin bror som han hört tala om att fly, och genast avrättades de, sköts inför sonens ögon. Nu, 7 år efter flykten, och efter lika många år av terapi och rehabilitering, satt han där, spänd och stilla, och berättade utan att höja rösten om det som varit. Han poängterade att han fortfarande behövde tid för att bli återställd, och kunna leva ett liv som vi andra. På frågan vad som kunde göra honom lycklig idag, svarade han att han nu kunde känna lycka när han fick äta god mat. I själva verket hade han flytt för att han längtade så efter mat och hört en nytillkommen fånge berätta om stekt kött.

 

Intervjun gick sakta framåt. Plötsligt utbrast han att dagens politiker och medlare ingenting vet, ingenting förstår, medan han som levt i det grymma lägrets vardag vet allt, han vet, sa han, hur det var, han vet så mycket mer än de. Då kom orden snabbare och ivrigare. Han förmådde ändå inte säga något om lägerlivet men han berättade om flykten, då den kamrat han flydde tillsammans med blev hängande livlös i det strömförande taggtrådsstängslet, och hur han kröp över kamratens döda kropp och på så sätt undgick att också han bli dödad. Det får betraktas som ett under att han tog sig ut till Kina. Han bor idag i USA.

 

Han fick till sist frågan om livet idag, om eventuell flickvän, och äntligen kom antydan till ett kort leende i mungipan medan han sa att han försökt två gånger men att han behövde mer tid, återigen, han behövde mer tid. Efter dessa upplevelser av tvång och hopplöshet behövde han fortfarande mer tid att bli återställd och klara av ett vanligt liv. Han sa också att hans önskan var att en gång kunna få träffa sin far som var kvar i lägret - om han ännu levde, förstås, tillade han.

 

Ett sådant sorgligt vemod i det stilla ansiktet. Vad kan man ta sig till med detta Nordkorea?

 

Annagreta