När Thomas Bernhard blir riktigt allvarlig
I Thomas Bernhards sista verk, dramat Heldenplatz från 1988, skräder den annars så underfundiga författaren inte orden. Här väller kritiken fram, ohöljd och skarp, mot det österrikiska samhällets ledare (dess president Waldheim m fl) och pågående historia. På Heldenplatz hade en gång Hitler dragit in med sin armé och övertagit rodret.Det är med utsikt över detta torg som pjäsen utspelar sig.
Inledningen är ganska lågmäld; två damer, den ena överordnad den andra, funderar över varsina frågor utan att samtala, den ena står länge och granskar en kostym som varit på tvätt. Lite lagom galet, och rätt underhållande även om man anar att värre ska det bli. Det ska bli begravning, den ene av två bröder har dött. Den andra brodern, Robert, får sedan alltmer utrymme och levererar så småningom hela samhällskritiken och personangreppen. Det är beska droppar, to say the least.
Här ger dramat som form chansen att tala i direkt anföring, ge utsagor som är Bernhards egna. Det är författaren som genom Robert anklagar sitt land och sitt lands ledning för medlöperi och politisk inkompetens av det flagrantaste slag. Dessutom var begravningen inte till belåtenhet, den var hemsk, säger Robert, och till detta kan han lägga att teatern rent allmänt mist sitt värde. Wien är en förfärlig stad och journalistiken skrämmande obegåvad. En småfet ledarskribent anses som en andlig storhet, de andliga behoven är skruvade till noll, och universitetslärarna är primitiva ättlingar av bortskämda småborgare och nazister. Bernhard tycks arbeta upp ett raseri över allt det förhatliga.
Det är rena utsopningen av allt österrikiskt, möjligen med undantag för musiken, som dock börjat bli alltför mycket operett...
Här är den vanliga Bernhard inte att känna igen. Visserligen skriver han replikerna med samma driv och samma upprepningsteknik som man finner i romanerna men det är också allt. Temat är i sak skrämmande, och dessvärre rätt aktuellt idag om man generaliserar och ser in i nutidens mörkare hörn. Man måste fortfarande ha tur för att de styrande ska vara vuxna sin uppgift. Det är illa nog om de toktränar sin ryska överkropp eller fixar sina italienska kinder med botox, och det kan vi än så länge skämta om. Men när det är riktigt illa har omvärlden en tendens att tystna och avvakta. Det gjorde inte Bernhard.
Annagreta
Kommentarer
Postat av: Ulla Björkklundjörklund
Ja, han är annorlunda här, Bernhard.
Min upplevelse av hans text tar sats i den dokumentär som visar Hitlers ankomst till Wien vid Anschluss. Dom bilderna har aldrig lämnat mig. Österrikarna jublar. Det är en hänförelse utan gräns. Man klättrar upp i lyktstolpar för att få en glimt av den Store ledaren, man skriker ut sitt välkomnande.
För mig finns det något oerhört skrämmande i denna masspsykos, som ju drabbade stora delar av Europa. Här finns något obegripligt och bortom allt förnuft. Den smygande skräcken för att något sådant skulle kunna upprepas, finns alltid levande hos Bernhard, tror jag.
Varför får vi inte se det här stycket på en svensk scen?
Ulla
Trackback
