bookzoom

Jag såg Bland löven i Vallombrosa på Dramatens lilla scen. Det är särskilt Hans Klinga som gjorde min kväll.

 

Pjäsen rör sig bland pjäsförfattare, aktriser, kärlekskranka mogna män i lättjefull miljö. Där finns en outsider, Umberto. Han är den missanpassade i sällskapet, en medelålders lärare som just blivit övertalig.

 

Umberto spelas av Hans Klinga, med otrolig bravur. Vi ser den osexiga framtoningen; Umberto är ömklig på det där hederliga sättet, han får ingen respons på sina små försiktiga samtalsutspel, ingen bryr sig om att han dyker upp, oftast sker det i situationer där hans närvaro inte är önskvärd. Han hyser en hemlig kärlek till aktrisen i sammanhanget, spelad av Stina Ekblad. Den förblir hemlig, eftersom han inte förmår röja den. Han har en oerhört illasittande kostym, han kliar sig på vaderna när det blir jobbigt, och han går lite obestämt lufsigt, osäkert. Stackars fantastiska karl. Hans glasögon är också fel, hans frisyr är av modell buske, och han talar lite trevande.

 

När jag kokar ned mina intryck från föreställningen står Kans Klingas Umberto i en klass för sig. Därmed inte sagt att inte de andra gör strålande jobb.

 

Man kan fundera över en sån figur som Umberto. Varför tar Norén in en sån karaktär? Är det för att uppnå kontrasteffekten? Noréns alter ego Olof, spelad av Reine Brynolfsson, raggar ju med liv och lust och återhållen självgodhet efter den unga skönheten, medan det ser ut att vattnas i munnen på honom. Han får igång de samtal han önskar. Han får också de kvinnor han vill ha. Medan den stackars ohippa pedagogen uppvisar det taffliga. Är han Noréns favorit också, denna man som med jämna mellanrum tröstar sig och suckar nåt konventionellt  hoppingivande? Typ "Det ordnar sig, jovisst, det är OK..." Han förblir utanför, men är med ändå. Han tränger sig inte på, efterfrågas aldrig. Lite till åtlöje, men inte öppet ifrågasatt.

 

Hans Klinga var oemotståndlig i rollen.

 

Annagreta