bookzoom

Den italienska nobelpristagaren Rita Levi Montalcini har gått ur tiden, 103 år gammal. Hon var något alldeles enastående, som forskare, och som person. Nobelpriset fick hon på 80-talet för upptäckten av NGF, en tillväxtfaktor i nervsystemet. Hon hade alltid en förklaring till hands apropå sin framgång; "det handlar om hängivenhet". Sedan 2001 satt hon i den italienska senaten och arbetade ivrigt i politiken, dessutom tog hon sedan länge viktiga internationella initiativ som rörde barns och kvinnors rätt till utbildning och sjukvård, framför allt månade hon om de afrikanska kvinnorna.

 

Jag träffade henne 1990 och intervjuade henne i hennes våning i Rom. Det var hennes omvärldsintresse jag var nyfiken på, hennes erfarenhet av utåtriktat arbete. Hon hade tidigt fått ett stort engagemang för skolan och barnens möjligheter. Om detta talade hon länge och ivrigt. Hon förklarade dessutom stolt att Italien hade många kvinnor i forskningen, fler än man hade i USA, menade hon. Men hon var pessimist i fråga om utvecklingen av kvinnornas lika villkor i samhället.

 

Hon satt mitt i ett blomsterarrangemang, en stor orkide stod på bordet. Själv var hon späd och liten med en rejäl håruppsättning som det måste ha tagit tid och kompetens att skapa. Bakåtstruket ljust hår, en elegant blus med hög krage som diskret dolde den tunna halsen - hon var ju redan 81 år. Kokett, noggrann med sin framtoning, vänlig och tillmötesgående. Hon berättade att hon brukade åka ut till skolor och tala med gymnasister om värdet av högre studier och om hur roligt det var att arbeta i vetenskapen. Hon kom från en judisk familj i Torino, och hade fått gömma sig under kriget i Florens. I smyg hade hon inrättat ett laboratorium i sitt hyresrum för att kunna fortsätta med sina undersökningar. Den bräckliga framtoningen kunde inte lura omgivningen, inte då och inte nu. Hon var fortfarande aktiv på universitetets forskningslaboratorium.

 

Hennes tvillingsyster Paola bodde också i lägenheten, en svartklädd dam som artigt höll till i bakgrunden. Hon var skulptris. Enormt tunga - och stora - järnskulpturer låg på balkongen; hennes verk, fick jag veta. Hur hon orkade arbeta med detta material begrep jag inte. Det verkade omöjligt att tänka sig att denna späda dam kunde arbeta i järn. Också där fanns uppenbarligen mer kraft än vad som syntes finnas.

 

Jag bjöds på lunch där hemma. Skulptrisen lagade maten. Sallad och omelett. Jag vacklade ut och styrde stegen till närmaste blomsteraffär. Jag beställde en bukett att levereras hem till systrarna. Biträdet lyste upp. Han log stort och brett och lovade skicka hem blommorna. "Genast, signora, genast. Det ska bli mig ett nöje; till den vackra signora Montalcini". Han övergick till ett lyriskt mummel. Hon var uppenbarligen en uppskattad kund. Inte många förblev oberörda av den spröda damen med den perfekta framtoningen.

 

Annagreta