bookzoom

Just när jag inser att Thomas Bernhard tidigare hade flytt till Gotland där han enligt ryktet aningen leende försökte värva läsare, hör jag en signal från utrymmet intill min tall. Det är ingen lätt signal utan en stark, gäll och burdus signal. Där sitter han, Bernhard, snabbt återkommen hit, som vore han sin egen antimateria.

 

Surmulet berättar han att hans Lebensmensch, Frau X, nerstänkt av kaffe efter sin intensiva serveringsaktivitet i Närakar, Ljugarn och Hemse inte stått ut att se honom sakna Upplands steniga sanningshalt, och tillåtit honom återvända. Här är han nu, hitrest i rödaste rappet - hur det än har gått till - nedtyngd av sina gotländska upplevelser men såvitt jag kan begripa vid friskt mod ända ut i fingerspetsarna. Han har bevarat sitt kritiska tänkande, och är därför modern fastän på ett gammaldags sätt. Han vill inte höra talas om antimateria när jag för denna term på tal, utan hänvisar till mina tidigare felslut och ideliga missar inom geometri och annan fysik, vilket solkat mitt rykte i hans inre kretsar (liksom i mina).

 

Just när jag tycker mig se ett avspänt ansiktsuttryck hos Bernhard, vänder han sig ilsket om efter min katt, den outgrundliga pälsklädda skapelse som utan att engagera sig alltför mycket med ojämna mellanrum fungerar som min Lebensmensch. Bernhard ifrågasätter högljutt djurets existens, varpå jag inte ser någon annan råd än att be Herr Thomas Bernhard dra till ett betydligt varmare ställe, alternativt i samma syfte utnyttja tillgången på antimateria.

 

Vi skiljs utan hedersbetygelser, han ser sig inte om, inte ens i vrede. Något säger mig att jag gått för långt.

 

Annagreta