Thomas Bernhard oroar igen

Nu är det "Heldenplatz". Den lämnar mig i ett tillstånd av förvirring och undran. 
 
Detta malande. Dessa hiskeliga överdrifter. Denna passionerade svartsyn!
 
Vad är det som trollbinder mig i dessa texter? Utöver språket, det musikaliska, och humorn? Det humoristiska är för övrigt inte så framträdande i den här begravningsskildringen. Men språket dansar och störtar om vartannat. Man kan bli förbannad för mindre!
 
Det var på Heldenplatz i centrala Wien, som jublande österrikare tog emot Hitler 15 mars 1938. Anschluss! Bernhard fick i uppdrag av dåvarande chefen för Burgtheater, tysken Claus Peymann, att skriva en pjäs inför 50-årsminnet.
 
Vi befinner oss alltså i Wien 1988. Och jubelropen från Heldenplatz vill inte tystna. Entusiasmen inför den nationalsocialistiske ledaren - som ju faktiskt är österrikare - vill inte lägga sig. Man har inte ropat så högt decennierna efter 1945, inte alla uppfattar ropen, men Bernhard tycker sig märka hur de tilltar i styrka. Han skildrar ett land, vars president heter Kurt Waldheim och det framgångsrika Frihetspartiet leds av Jörg Haider.
 
Det blev ett hallå kring denna text, det kan man förstå. Det är en av Bernhards sista - han dog 1989 - och pjäsen kan i ett europeiskt perspektiv, enligt baksidestexten, sorteras in under rubriken moderna klassiker. Men den har hittills aldrig satts upp i Sverige.
 
Bernhards texter är aldrig entydiga eller ens lätta att begripa. Här är han ovanligt tydlig: var på er vakt, rasismen och antisemitismen lever. Och inte bara under den civiliserade ytan. Jubelropen på Heldenplatz har inte tystnat, Bernhard förutsäger att de ska tillta i styrka.
 
Så långt är Bernhards pjäs ett lärostycke, han har ett klart budskap. En varning. Ett MEMENTO! Men sedan blir det svårare. Varifrån hämtar wienarna/österrikarna sin entusiasm, hur växer sig de rasistiska stämningarna starka, hur turneras situationen av en intellektuell judisk överklassfamilj, som lyckades rädda sig till Oxford och Cambridge 1938?
 
Här trassalr det till sig och tillvaron framstår just så komplicerad och motsägelsefull som den troligen i själva verket är.
 
Bernhard lämnar mig i ett tilstånd av förvirring och undran. Upprördheten!
Jag tror att det är hans passion som smittar. Han är måttlös i sin strävan att blottlägga en sanning.
 
Ulla
 

Kommentarer
Postat av: Annagreta

Heja Bernhard!
Jag får lov att läsa Heldenplatz, inser jag.
Den arga Bernhard behövs.
Annagreta

2013-07-27 @ 10:18:08

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0