Understreckare om personkult och prylkult

Andreas Nyblom skriver i dagens understreckare i SvD om skrivbordet som "litteraturens heliga relik". Han forskar i berömmelsens kulturhistoria och diskuterar hur författares möbler nått kultstatus. Särskilt skrivbordet, där pennan nött träytan och händerna darrande fört denna penna fram och tillbaka - särskilt denna möbel, menar Nyblom, tycks vara kapabel att överföra enormt starka vibbar till dem som är mottagliga nog, och känner tillräckligt starkt för resp. författare.
 
Han startar i den friggebod där ABBA satte ihop sina stora hits, och konstaterar att en kopia finns att beskåda i det nya museet över gruppen, och glider sedan förbi Ingmar Bergmans "möbelrea" på auktionshuset, där t ex skrivbordet fick en storartad pekuniär uppskattning. Den bild som visas i tidningen är bilden på sagda skrivbord. Inte särskilt snyggt, inte modernt, inte från nån särskild stilepok. Trist men märkvärdigt, alltså.
 
På 1800-talet, skriver Nyblom, fick författaren en alltmer framträdande position, litteraturen fylldes med nya hjältar, det blev ett skaldernas tidevarv. Historia skrevs inte längre enbart av krigsherrarna, kungarna och kyrkans män. Också prestationerna vid skrivbordet hade  börjat räknas.
 
Nyblom skriver roligt om hur beundrarna av t ex Tegnérs gamla skrivbord föll i trans när de fick se möbeln ifråga och hur senare Böttiger detaljerat berättade om sitt besök i skaldens boning i Lund. Särskilt intressanta blir här två fördjupningar i golvets två motsatta hörn. "Det är på dessa punkter som skalden vändt sig under sina kammarvandringar: sjelfva bräderna ha emottagit intryck af hans poesi".
 
Nu när vi medför allehanda skrivdon ut i det fria får man fråga sig: Hur kommer framtidens diktarmuseer att klara denna behövda rumsliga kontakt med mästaren? Står man fast vid den traditionella idén? Blir det trots allt en samling "skrivarlyor" som ställs på rad: Knausgaards hytte, Guillous uppländska härbre (uppkopplat), Liza Marklunds lägenhet på Manhattan. Man kommer i så fall att behöva stora museer.
 
Eller så smäller man upp en stor skylt intill järnvägen mellan Stockholm och Uppsala där det står: "Här skrev Peter Englund Ofredsår", syftandes på den mobila skrivmaskinens digitaliseringsepok. ("Här skrev jag fackboken utan täckning" är ingen bra rubrik.) Intresset torde i alla fall kulminera i det kommande litteraturmuseum som får nåden att hysa och uppvisa några analoga bräder ur det kvistfria furugolv där P O Enqvists Liknelseboken kom till.
 
Annagreta
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0