bookzoom

 

Min katt sitter under boken och lyssnar på koltrasten. Det gör han rätt i.

 

Den snö som föll i fjol är glömd, humlorna har bestämt sig för att surra och gökan gal när det passar honom. Om jag hade varit Thomas Bernhard hade jag klagat i stilla hesa toner, eftersom jag är förkyld. Men nu är jag inte Thomas Bernhard, såvitt jag förstår, och har därför bestämt mig för att tiga och lida medan jag snyter mig.

 

Mitt potatisland existerar snart. Det är i vardande. Det är gödslat och klart att angripa som odlare. Denna gödselaktion utfördes av två långa gängliga gymnasister som för denna insats erhöll ett par hundra att skänka till en skola i Bangladesh. Fjolårets potatisar av märket Amundine ligger och gror av alla krafter. Det är en sort som påminner om mandelpotatis och ser ut som den. Jag odlar den av nostalgiska skäl eftersom jag är uppfödd på mandelpotatis, och valt att tro att detta var till min fördel. Några alternativ fanns inte i den inre västerbottniska obygden. 

 

Den som har alla sina rosor oskadade efter den gångna vintern, räck upp en hand. - Kunde tro det, lika illa här.

 

Men skam den som ger sig, ut och gräv upp, kompostera som på TV med fru Colt, och köp sedan en ny Lill Lindfors eller Hippolyte, och gräv ett himlarnsch djupt hål åt den. Ge framför allt inte upp.

 

Prosit alla.

 

Annagreta