bookzoom

Ja, han är återigen utfrågad, återigen får han säga saker om sitt kvistfria furugolv och den äldre kvinnan och sina dialektala uttryck och sitt bibelberoende och sin pappas anteckningsblock med de utrivna sidorna.

 

Nu senast hände det i Uppsalas Missionskyrkas stora sal, fullsatt med trogna läsare. Bernt Jonsson, också han elev i samma gymnasieklass som PO (och jag) i Skellefteå på femtitalet ställde frågor, biträdd av bibelförnyaren och teologen Christer Åsberg. De kompletterade och lyssnade på den långe mannen med det vita håret och den snygga tröjan i grått.

 

Det hela var mycket städat och farbroderligt och hänsynstagande. Vi var ju i en helig sal, och själva säljmomentet i romanen handlar ju om en utdragen förförelseakt, låt vara i upphöjd, närapå religiös mening. Så det kunde man ju knappast ge sig in på "med tanke på i vilken lokal vi befinner oss" som författaren fastslog. I stället kom man att i detalj förklara hur man sågar en kvistfri fura. Man tager en lång och rak fura (OK). Sedan sågar man bort fyra yttre konvexa delar, rakt och fint. Då återstår själva centrum, kärnan, av virket, där märkena av kvistarna inte längre syns. Sen är det bara att såga ut vackra rena bräder, ägnade för evigheten, i det närmaste. Efter denna utläggning fick vi veta att det i Larssongården fanns mycket breda såna golvplankor, vilket tydde på viss rikedom hos Larsson, farfar till Stieg Larsson.

 

De stränga religiösa lagarna låg som en dimma över hela utfrågningen: kanske var det en återspegling av tiden och trakten där P O Enqvist växte upp. Bernt Jonsson berättade att han som var född i Lövångertrakten hade förbjudits prata bondska av sin stränga far. Man skulle "prata fint", förtydligade författaren. Det var mycket man skulle, och mycket man inte skulle. Religiösa hållhakar skapade ensamhet. När äntligen den gamla kvinnan, P O:s faster, sa ifrån att hon inte gillade att låtsas vara religiös längre, var det som om något stort hade hänt, en andlig opposition hade ägt rum! Ett tvång hade givit vika.

 

Det som hela tiden fängslar läsarna är ju om P O berättat något han upplevt eller om det är fiktion. Själv låter han oss undra, han betonar bara att det inte står "jag" i boken utan "han". En ung man förförs av en äldre kvinna, och det hela liknar en frälsning, och senare begravs en gammal kvinna medan en medelålders man åker på begravningen. Lite som följetongerna i Hemmets Veckotidning, om du frågar mig. Men i ett vackert, moget språk och skickligt dolt i västerbottnisk gåtfullhet.

 

Annagreta