bookzoom

Thomas Bernhard är upprörd igen. Inte enbart för att Lars Norén i sin nya bok bekänt sina absurda köpvanor. Det som hänt är att de placerats intill varandra på årets författarträff i storkrogen.

 

Egentligen var situationen helt omöjlig. Katastrofen var hela tiden nära förestående. Bernhard formligen kylde ner sina närsittande. Han kände hur munnen torkade ut medan han studerade den ätande församlingen. Med vämjelse såg han att Norén bar de skitdyra skorna som karln låtit skicka efter från Berlin, och att hans kavaj med uppslag på ärmarna var märkt (inte ens diskret) med märket Armani. En doft av cederträ, kamel och blyerts stod som en dimma runt Norén, och när det skålades kom Bernhard attt vidröra Armanikavajens ärmuppslag, dit av allt att döma själva centralstrålen av doften hade riktats för att sedan diffusera ut över helheten. 

 

Själv hade Bernhard sin luktfria kostym på sig. Den var svart med vissa partier lite blankare än andra. Hans Lebensmensch hade ägnat sig åt kostymen i ett par dagar, i avsikt att kunna släppa iväg Bernhard i den. Hon hade vädrat, borstat, strukit och pressat den med en fermitet som egentligen inte var hennes. Bernhards skor var väl ingångna, också de var svarta som natten.  Det var samma par som han burit när han fått det senaste priset och tvingats sitta en hel halvtimme för att åhöra en outhärdligt pompös talare uttrycka sin egen förträfflighet och beläsenhet samtidigt som han levererat några trendiga floskler om Bernhard själv och hans författarskap.

 

Det samtal som inte blev av mellan de två bordsgrannarna skulle ha varit intressant att nedteckna. I stället uppstod en envis tystnad mellan dem som man kunnat skära i med kniv, om man velat. Bernhard grämde sig hela tiden att han gått dit, och Norén upptäckte snart att Berlinskorna var för trånga över vristen, i själva verket så trånga att smärtan blev allt starkare under middagen. När så Bernhard reste sig och gick före desserten - det var så långt hans tålamod hade räckt - tog Norén också chansen och bröt taffeln.

 

Ute i tamburen möttes de två vid klädkrokarna och utbytte Guten Abend i en så avmätt ton som möjligt, varpå Norén gick hem i strumplästen, vilket Bernhard plötsligt fann mycket avväpnande, ja nästan sympatiskt. Därhemma hos Bernhard reste sig hans Lebensmensch från länstolen redan när hon hörde honom komma gående längs grusgången, och lagade vant en kopp lugnande kamomillté åt honom som hon sedan serverade utan att bryta tystnaden.

 

Annagreta