Angela Merkel, en klätterhortensia

 
 
När jag för 40 år sedan köpte min klätterhortensia var det ett vågspel. Den  var rätt ny och oprövad i de uppländska trädgårdarna. Den hade inte haft nån lyxtillvaro i plantskolan och var om sanningen ska fram lätt  frostskadad som planta.
 
Men jag försökte plantera den där den skulle göra nytta, dvs intill en spalje som avgränsar min uteplats, intill ett ytterst glest staketliknande fenomen, uppsatt av en tystlåten trädgårdsspecialist. Där stod den och levde några år, det blåste rätt hårt runt omkring den, innan den visade vad den gick för. Innan den fick sitt intressanta självförtroende.
 
Numera är den enorm, om den fick som den ville skulle den erövra taket, men det får den inte. Den fryser aldrig ned, skadas inte ens i topparna, vilken vinter vi än har. Den blommar sedan rätt länge med sina stora flockar som doftar honung och är i det stadiet ytterst tilldragande, om du frågar både mig och humlorna, bina och alla de andra som surrar runt den. Sedan vissnar inte blomflockarna ned utan sitter kvar med patina. Den varierar inte sin framtoning senare heller, har ingen höstfärg, och bär ingen frukt. Somliga skulle kalla den tråkig, men det finns något lugnande i att den inte bryr sig om att ansluta sig till andra växters hysteriska trendkänslighet och årstidsvariationer i onödan.
 
Jag gillar min klätterhortensia. Nu idag läser jag i tidningen om die Kanzlerin, Angela Merkel, fenomenet som likaledes, precis som klätterhortensian, visar sig klara alla påfrestningar och stå stadigt oavsett väderlek. Nog är dom lika, tänker jag, klätterhortensian och Angela Merkel. Båda har det där extra, den där förmågan som visar sig i längden. I fallet med klätterhortensian beror framgången delvis på de otroligt starka sugfötterna (eller vad de kallas när vi har att göra med en växt). Med dessa sugfötter klamrar den sig fast vid vilka underlag som helst; gul målad vägg, stupränna eller takplattor spelar ingen roll. Tar man bort en gren som sitter fast, blir det märken på underlaget, som av saknad.
 
Frau Merkel verkar sitta lika säkert på sitt underlag. Och blir det kyligt tar hon väl den varma kavajen.
 
Annagreta
 
 
'
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0