bookzoom

I dagens DN skriver Fabrizio Gatti en viktig artikel på temat "Folkvandringens tid". Det är första inlägget i vad som ska bli en serie artiklar på detta tema. Gatti skriver vanligen i den ansedda italienska tidskriften L´Espresso, och gav i våras ut boken "Bilal. På slavrutten i Europa". Den finns nu på svenska sedan i somras. Han skrev boken sedan han wallraffat som "flykting från Västafrika" och under fyra år successivt tagit sig därifrån genom öknen för att slutligen erbjudas plats på ett flyktfartyg - vilket han till slut backade ur.  Jag har beställt boken.

 

Artikeln tar fasta på allas vår gemensamma politiska och individuella förträngning av allt det lidande som det hela bottnar i. Vi vet eller anar åtminstone hur de har det i sina hemländer; exemplen han drar fram är Frankrikes urangruvor i Niger där förhållandena påminner om slavläger, och tvånget och våldet i diktaturens Eritrea, landet som västerlandet väljer att visa sin respekt.

 

Gatti pekar på allt vi redan vet. Vi vet hur desperata människor hänvisas till transporthyenor som hänsynslöst utnyttjar deras hopp om att nå Europa. Vi ser också båtolyckorna, vi hör förtvivlade dykare som säger att de måste "stänga av" för att orka hantera alla kroppar. Vi bläddrar bland bilderna av utmattade människor som trots allt nått land på Lampedusa och Malta.

 

Gatti inleder artikeln med en inblick i båtflyktingarnas utsatthet och beskriver en scen från en aktuell tragedi utanför Libyen då två båtar sjönk. Han berättar att han sett bilder som visar två små barn som räddades tack vare att pappan köpt dem varsin uppblåsbar plastring innan de gav sig iväg, en blå och en rosa. En sån där plastring i glada färger som våra småbarn brukar ha att flyta i och leka med i poolen eller vid stranden. Någon hann blåsa upp dem och placera dem på de små kropparna innan båten gick under.

 

Det är nog bra med siffor och statistik. Men det är berättelserna om människors upplevelser som möjligen kan göra skillnad.

 

Annagreta