bookzoom

 

Om människan skulle färgsätta naturen skulle det inte bli lika vackert som när naturen själv gör jobbet. Hösten bjuder på exempel, ideligen. Några björklöv fastnar i gräset, andra löv lägger sig i guldgula lager på sluttningen mot Uppsala slott i ett utsökt mönster som både tar och ger ljus.

 

Eller är det så ordnat att vi på det här sättet lättare kan ta oss an hösten, att dess färgstarka överraskningsmoment får oss att stanna upp och se positivt på denna årstid mitt i oktobermörkret. Lite finstilt verkar växtligheten i den riktningen.

 

Min katt påminner ibland om Thomas Bernhard. Det är på mornarna. Han sover fortfarande ute på bron på sin kudde, men när jag öppnar dörren på morgonkulan, då är han seg, öppnar ett öga i taget och ser ut att sucka tungt. Han reser sig sakta och värdigt, gör sin stretching, ben för ben, och sätter sig sedan till synes med avsmak på de kalla bräderna intill kudden. När jag hämtar tidningarna, följer han nådigt med, observera inte hela vägen, utan bara till dess att han har full överblick över gatubilden, där grannens hund förvånansvärt ofta rastas just då. Då sätter han sig liksom i ultrarapid, sveper sin svarta svans runt de vita tassarna och ser med överseende ned mot den svansviftande hunden som utan värdighet skuttar i riktning mot katten. Min katt vet nämligen hur långt hundkopplet är. Så han sitter lugnt kvar, gäspar demonstrativt och ser sedan uppmärksamt åt ett annat håll, som om det fanns något mycket mera spännande och intelligent att skänka sin uppmärksamhet just där. Han mobbar faktiskt min grannes hund. Han är en intelligenssnobb. Jag får finna mig i att vara hans Lebensmensch och servera honom köttfärs och vispgrädde. Vi bor ju ihop.

 

Det är lite magi med alltihopa. Katten kan vara avståndstagande, högdragen, besserwisser, nonchalant, precis som Bernhard. Trots detta utövar han, liksom växtligheten med sina kontraster, och Bernhard med sin kritiska blick, en positiv påverkan på min tillvaro.

 

Annagreta