bookzoom

 

Jag tror att Thomas Bernhard älskade dimma. Detta trots att den är genomlysningens och avslöjandets motsats. Bernhard kunde såvitt jag förstår ta en paus, också från sina mest inbitna vanor. Också en kritisk och arg människa måste ladda batterierna, och det görs med fördel genom att låta dimman lägga sig över alla landskap, såväl det inre som det yttre.

 

Annars hade han ju ingenting emot att avslöja saker. Han var ju expert på det. Här hade han säkert sett det fula längre fram på dagen, retat sig på att äpplena faller ned och att grannens hund passerar min fågelbogran varje morgon och kissar på den. Han skulle ha sett misstagen i mina planer, upptäckt mitt ogräs och grävt fram mina ynkliga potatisar.

 

Han skulle ha läst min och Ullas blogg och tyckt att, joföralldel, skriva kan dom ju, men se innehållet! Jaga genom olika böcker och teaterpjäser, dregla över rollprestationer och personifikationer i böckerna, det för ingen stans, skulle han ha fnyst medan han åt Lebensmenschans nylagade Eisbein mit Sauerkraut, en rätt som han brukade äta med en noggrannhet som endast tillkommer den som har ett gott samvete. Sen skulle han ha erkänt att han alltid läste vår blogg, - ett faktum som genast gör honom mera mänsklig, om du frågar mig. Ibland, då andan faller, som man säger, på, brukar jag känna mig lite hämmad av att veta att denna kritiker ständigt studerar mina verb, mina participer och kommatecken, och då brukar jag gå in i den egosvaga dimman en stund för att sedan med friskt mod, själsligt utvilad,  kasta ur mig såna här rader.

 

Annagreta