bookzoom

Hon är märkvärdig och vanlig, samtidigt, Kristina Lugn. Det är därför hon är en så älskad och samtidigt så omdiskuterad konstnär, tror jag. I dagen DN blir det så tydligt hur stor hon är, mitt i det vanliga livet.

 

Så jag ger henne mina porslinshyacinter som en hyllning för att hon bjuder på sig ändå, trots att det kostar på att bjuda på sig själv sådär, inför en tillbakalutad läsekrets. Vi kulturdelsläsare brukar ju annars få vad vi väntar oss, dvs det välstrukna och lagom revolutionära, som egentligen inte stör de inre cirklarna - eller möjligen rör om lite lagom. Kristina Lugn är sig själv utan krus. Det är den förmågan som imponerar - och troligen också den som provocerar. Hennes ord berör:

 

"Ibland har jag lyckats uttrycka det grundläggande och samtidigt utplåna gränsen mellan det bildade och populära, slå sönder det". Hon säger sig dras lika mycket till det vardagliga och grå som till det lysande och briljanta. Det är provokativt sagt från en finkulturell position i Sverige, fast det låter stillsamt. Hon erinrar också om mäns fördelar i allt, säger att hon också - liksom medelålders män som gift om sig med en yngre kvinna, skulle vilja komma hem till en yngre man som hade gjort mat, och som skulle "beundra henne jättemycket".

 

Hon låter sig fotograferas med ansiktet gömt i händerna. Fotografen heter Beatrice Lundborg. Intervjuade gjorde Matilda Gustavsson.

 

Heja heja, Kristina Lugn. Du behövs i den fina akademien, vår garantistämplade tummelplats för snille och smak.

 

Annagreta