Idag är jag inte mig själv
Thomas Bernhard är bra att ha. Jag har upptäckt att han är mitt andra jag. Särskilt dagen efter ett party eller när regnet hamrat färdigt och gatan nedanför ser ut som Vänern. Då är Thomas Bernhard och jag en enhet.
Besöket idag hos tandhygienisten var spikat sedan länge. Det skulle äga rum vid pass kl 14. Hon lyckas alltid skapa poesi mitt i det prosaiska som hon sysslar med. Kan slipa bort tandsten så att det uppfattas som en pilgimsresa längs Via Appia till Aosta där kejsar Augustus höll till och mallade sig. Via Appia är stenlagd, så så långt stämmer allt. Den är också lång, som alla vet.
Thomas Bernhard har inte vandrat längs Via Appia sedan 60-talet. Numera avskyr han moderna människors vandringar som ger kulturhistoriska poäng (det kallas att "inte vara bekväm" med såna vandringar). Han kan inte stava till Compostela heller. Det beror på en brist hos honom, en religiös lucka i förening med ständigt ömma tår och en tendens till meniskskador. Sist - dvs idag - vandrade han i alla fall mellan husknuten och bilen. Han skulle ju köra till tandhygienisten. Det var strängt taget ingen lång resa, men irriterande nog visade den sig vara knökad med röda ljus och dödsföraktande cyklister och enorma traktorer och hästskjutsar (!) och folk på väg till återvinningen med stora lass av helt onödiga pinnar, kvistar, lövruskor och träd i helt eller halvt nedbrutet tillstånd. Bernhard blev inte nedbruten utan gillade ändå läget, körde med livgivande radioprogram i bilen och tutade aldrig, hur eländigt än medtrafikanterna betedde sig. Han brukar inte gilla bilfärder som går i riktning mot tandhygienisten, men idag stod han ut, rullade alltså nyktert iväg och följde trafikreglerna utan nämnvärt knot. Tillbaka gick det lättare, en lätt religiös känsla infann sig nästan, som hade han framgångsrikt tillryggalagt nån sträcka på Via Appias kullersten utan att få ont i menisken (han har liksom jag bara en kvar).
Bernhard och jag vilar nu ut. Han har klappat katten och jag har läst en svår drapa i morgontidningen som jag inte förstod. Tack, alla partyvänner!
Annagreta
Kommentarer
Trackback
