bookzoom

Det hette i polisregistret, läser vi, att kvinnans situation var "låg risk", att hon inte löpte någon nämnvärd fara trots att hon sökt hjälp. Hennes man var ju polis. Sedan dödade han henne.

 

Nu står detta polisregister i fokus. De hjälpsökande kvinnorna har där fått allehanda epitet och bedömningar. Så nu granskas formuleringarna. Med rätta. Men det räcker inte. Det är bakgrunden, polisens bakomliggande värderingar och kvinnosyn som måste granskas.

 

Skrivs det något register över männen som hotar och som slår? Veterligen inte. Det hade varit befogat, i varje fall för de vidare utredningar som borde ske. De är ju förövare i de fall som nu beskrivs. Men det är den svagare parten, kvinnan, som studeras, som polisen skärskådar.  Kvinnan, som är ett jagat villebråd, och redan i underläge. Vad säger det om polisen som är i färd med att skriva ned sina omdömen? Njuter han av sin tilldelade maktposition?  Är det lockande med en förlängd sittning med den skräckslagna kvinnan, så att hon kan iakttas, provoceras och studeras? 

 

Tanken hamnar snart hos chefen för Uppsalapolisen som levde ett dubbelliv. Samtidigt som han predikade rättvisa mellan könen och gjorde sig ett namn som god föreläsare i ämnet, sökte han upp unga flickor på nätet och skaffade sig sedan tillträde till deras liv och kroppar. Han dömdes och fallet gav upphov till diskussioner ett tag om polisens kvinnorsyn. I Malmö avslöjades ungefär samtidigt ett register över romer och deras barn och släktningar i tusental. Återigen ett maktsyndrom befäst i en poliskår. Återigen en kortare uppmärksamhet med ersättningar till de registrerade, sedan tyst.

 

Det förefaller kanske riskfritt för poliserna att behandla hjälpsökande kvinnor och andra svaga som mindre värda. Att attityden från polismaktens sida kan vara en riskfaktor i sig är än en gång bevisat.

 

Annagreta