bookzoom

Jag har en sak gemensam med Torgny Lindgren; vi älskar båda köttgryta. Ni trodde kanske att jag skulle skriva "den västerbottniska skogen, berättelserna där, pölsan och högmodet". Men det skrev jag alltså inte, även om det var frestande.

 

Nä, det var när jag nyss läste en bit i Sara Danius nya bok "Husmoderns död och andra texter" som jag fick veta det där om Torgny Lindgrens faiblesse för köttgryta. Det förefaller vara ett parisiskt minne som grundlade hans kärlek till köttgrytan; för den innehåller enligt vad Sara Danius skriver vitt vin, en mondän ingrediens som ingen köttgryta tillagad på det västerbottniska inlandets skogssluttningar nånsin innehöll. Alltså ett Parisminne, nåt utländskt, något mycket långt ifrån pölsan.Men jordnära på Lindgrenskt vis - och en förträfflig mat, förunnad alla med fantasi och en köttbit.

 

Lindgren säger sig dessutom vara beroende av inbillningsförmågan och hallucinationerna. Inte minst de senare, som han tar till på akademisammankomsterna. Då hallucinerar han sig bort från sammanträdena, så att han svävar över de andras huvuden, ovanför takstolarna. Man anar en skräckblandad förtjusning hos Sara D då hon läser och återger detta - ska hon tvingas pröva det under nästa torsdagssammanträde?

 

De återgivna minnena beskriver en man som tar spjärn och gör motstånd, på sitt dröjande men knivskarpa sätt. Motstånd mot pretentiös förfining, och samtidigt ett behov av att bevara sin integritet. Stå kvar för det som har med det enkla västerbottniska ursprunget att göra. Och ha roligt under tiden, tack vare en räv som bosatt sig bakom örat.

 

Annagreta