bookzoom

Man tar en tragedi som ligger långt bak i tiden och gör den till sin egen historia. Det är inte dumt. I detta fall är det Andrées ballongfärd som står i fokus. Den kända tragedin ger tillfälle till allehanda egna reflexioner över händelseförloppet, och i det här fallet också om dödsorsaker, kroppsliga lidanden och tragiska kärleksbrev till den förgäves väntande fästmön därhemma. Bea Uusma har skrivit en fängslande bok, den är rapp och välskriven. Den är också lite naiv, på det där nyfikna sättet, författarinnan bygger boken kring sin personliga fascination över den mytomspunna polarexpeditionen och de tre männens öde, ja i praktiken är det denna fascination som är kärleksrelationen nummer ett i boken.

 

De tre männen, Andrée, Fränkel och Strindberg, dog på Vitön, som ligger norr om Nordostlandet så långt utanför alla rutter att den sällan kan nås med vanliga båtar på grund av ismassorna. Det dröjde över 30 år innan deras kroppar påträffades, av en slump, när ett par män beslöt gå iland där. Vad dog de av? Det är frågan som kulminerar i bokens slut. Teorierna är många, men ingen vet naturligtvis med säkerhet, -- och frågan är om vi behöver veta. Efter över hundra år finns ingenting att lära längre.

 

Boken tillför ingenting från tidens forskningsklimat, ingenting om Andrées desperation att till varje pris ge sig iväg. Boken handlar som jag ser det egentligen om Uusma själv, hennes besatthet och hennes analytiska, rätt självklara arbetsmetoder. Med på köpet kommer hennes empatiska känslor för Strindberg och hans Anna. Väl skriven men inte så originell som jag trodde att boken skulle vara.

 

Annagreta