bookzoom

Sara Danius inträde i Svenska Akademien ägde rum  den 20 december och inspelningen repriserades idag. Hennes tal var hälsobringande. Min huvudvärk försvann, och jag började se positivt på somliga saker i tillvaron. Hon tecknade företrädaren Knut Ahnlund och hans verk. Uppgiften måste anses vara grannlaga.  Ahnlund tog ju inget extra för att säga sin mening, också när det blev strid, det fick Akademien erfara vid flera tillfällen, och till sist avgjorde Ahnlund det hela genom att helt avstå från att delta i dess arbete och sammanträden. Han blev naturligtvis inte populär där, och en viss kyla verkar dröja sig kvar på plats, att döma av direktören Västbergs ord i anslutning till installationen.

 

Men Danius är skicklig och nutida. Hon svävar inte enbart ut i företrädarens litterära prestationer utan ser också klart på den begåvade företrädarens vardagliga egenheter. Vi får höra om Ahnlunds vredesutbrott mot skorstenen på hustaket - "han blev alltid arg på saker" - och hans svaghet för Konsums limpa, en faibless som inte kunde drabba hans föräldrar av politiska skäl. Sådana inslag ger skarpare bakgrund till mannen ifråga än långa haranger om hans gärningar på parnassen. Naturligtvis serverades senare  Ahnlunds litterära mångsidighet på ett elegant fat, med både primörer och heta såser som tillbehör. Det till synes enkla är kvalitet. Ingen ska underskatta denna Danius.

 

Det syntes ingenting i de fårade ansikterna runt bordet när hon talat färdigt. Är det inte förenligt med snille och smak att visa uppskattning, att till exempel applådera? Akademiens uppdrag är ju starkt förknippat med just uppskattning, belöning och hejarop?

 

Vissa företeelser är fortfarande obegripliga, men huvudvärken försvann i alla fall.

 

Annagreta