bookzoom

Mörkerrekord, tre timmar solsken på en hel månad, närmare bestämt november. Vem har mörkerseende? Vem är det som mörkar alltihopa? Vad är Egyptens mörker i jämförelse med detta? Mörkrets makter spelar högt på sitt register, och i mörkret är dessutom alla katter grå.

 

Thomas Bernhard lider också av mörkret, fast han brukar gå ut i det. Då vandrar han längs smala extramörka stigar runt omkring i norra Österrike. Han visslar inte, annars vore det ett bra sätt att avväpna de mörkermän som antas finnas runt omkring. Men han svänger sin kära spatserkäpp, som om denna handling skulle förbättra hans image och hans aptit. Sen går han hem till sin Lebensmensch och smälter sina misstankar och sitt missnöje.

 

Ibland skriver Bernhard precis som andra författare, men sedan ångrar han sig och trycker på eraseknappen. Han vill inte dra lärdomar, inte lösa gåtor, inte hamna i sjönöd, som de andra gör. Han tänker rakt fram, och han sätter sin lit till rutinerna, konturerna, ritningarna och vanan. De inramar hans dagar och sköter hans själsliga balans. Med missnöjet känner han sig hemmastadd, och de invanda negativismerna kommer numera av sig själva, spontant, som då man vrider på en lysknapp.

 

Bernhards Lebensmensch har det inte lätt, men hon föredrar honom framför alla andra potentiella sambor. Med honom kan hon leva tryggt, överraskningarna är få och Bernhard kräver inte mycket mer än tillstyrkande nickar när det bränner till i negativismerna, gärna i kombination med några färska Wienerwürste och en kall öl. Om ni undrar hur han röstar så har ni antagligen fel misstanke. Han håller sig på sin kant, dvs på en egen filosofisk plätt i det politiska landskapet som kan liknas vid stormens öga, omkring vilket det blåser alldeles oerhört medan ögat är både torrt och vidöppet. Här är det bäst att sluta min betraktelse. Bernhard är känd för att svartmåla typer som skriver gallimatias om honom.

 

Annagreta