bookzoom

Jaadå. Hon är speciell. Inte lik andra, men ändå allmänmänsklig, denna Kristina Lugn, nu på Dramatens lilla scen med pjäsen Hej det är jag igen. Hon bjuder på en absurdistisk pjäs där hon spelar ut sitt eget diktarjag, det är tveklöst hon själv som sticker ut hakan igen.

 

Det förefaller som om denna dikterska skapar en klyfta genom samhället. En halva gillar hennes alster och henne själv, den andra har inte förstått någondera. Spännande, tänker du. Jovisst, och vilket gott betyg till Kristina Lugn! Hon är inte likgiltig.

 

I morse satt jag en stund vid TVn och såg och hörde de båda i pseudonymen Mortimer, dvs Jerker Virdborg och Daniel Sjölin intervjuas av von Sivers. De deklarerade att de skrev för de människor som inte orkar läsa den s k fina litteraturen. De lockade med en häftig story, sa de, och sen använde de sig "naturligtvis" av sin fina språkbehandlingsförmåga. De skulle smyga in fakta också, så de hade minsann fått göra massor av research. De sa att de sysslade med folkbildning. Hur storsint som helst. Anar jag en nedlåtande ton i deras välmening? De bjuder spänning och uppbyggliga sagor till populasen. von Sivers var idel häpenhet och beundran.

 

Innan jag blir alltför likgiltig inför detta välvilligt utbredda exempel måste jag återgå till Kristina Lugn. Vi som gillar henne gör det bl a för hennes språk och hennes fingertoppskänsla. Hon återger vardagens absurditeter där våra brister och våra behov kantrar och slår mot allt "praktiskt", allt reglerat och allt som omvärlden hittar på. Det är både roligt och tankeväckande, helt enkelt. Den egensinniga skrattspegel hon håller upp är beroendeframkallande.

 

Det känns totalt omöjligt att tänka sig att Kristina Lugn skulle se på sin publik såsom varande i behov av lite lättare gods som de ändå eventuellt skulle kunna lära sig något av.

 

Annagreta

 

 

 

.