I På Spåret frågas det och tävlas det och strax vimlar en massa hus och byar och landskap och mera hus och landskap förbi, och man ska förstå var vi tänker stanna, och sen vad som har hänt i den staden och vilka som sjungit vad och som sedan deltagit i en film som har sitt ämne hämtat ur en ordvits från samma stad. Sen ska en kvinna och en man i varje bur svara och resonera och sjunga och inte veta eller veta och sedan svara färdigt. Kvinnan i ena buren försökte och försökte medan mannen bröstade sig och charmade som om han inte var med utan bara satt där som en dekoration och som om han egentligen föraktade det hela men tyckte att han ändå kunde sitta där för det kunde väl inte skada hans renommé, trots allt, och den stackars kvinnan försökte förstå och bläddrade och försökte svara. Sedan kunde domarn svara. Han satt som en överstepräst och ville glänsa vilket han fick göra med sina utvikningar och sin charm och sin utstrålning av gammaldags grosshandlare med sitt på det torra.
När det var färdigt hade ett lag vunnit med knapp marginal coh tiden var ute och alla var glada och musiken tonade bort och sedan är det en vecka till nästa övning. Herr Luuk klev fram och tackade för sig och för alla andra och verkade nöjd, medan musiken drog en sista suck och fredagkvällen vek över till mindre upphetsande företeelser där ingen reser särskilt långt eller behöver bedömas eller upplysas utan där man i lugn och ro kan ägna sig åt att klappa sin katt och fundera på tillvaron, som Roy Anderssons duva.
Annagreta
