bookzoom

Tänk dig samma sorgsna känsloläge hela tiden i 228 sidor. OK, tänker du, hur svårt kan de va? Jo, det ska jag säga, det måste vara svårt, åtminstone om man väljer det totala missmodet. Vilken roman tänker du på då, då? Jo, Johan Klings roman Glasmannen. Det är berättelsen om ett avsnitt i en olycklig och godtrogen mans liv.

 

Tidigare gav Johan Kling ut "Människor helt utan betydelse", en fascinerande roman om en man som vandrar i Stockholm och ser sig om bland folk. Inte heller den mannen tillhör top ten. Han blir inte sedd, och han deppar över det. Jag gillade den romanen. Den var bitvis (trots sin aldrig svikande ton) lite komisk, mitt i allt.

 

Nu kommer en sån typ tillbaka, det är konsekvent genomfört, glasmannen är klart naiv, han blir mycket riktigt lurad, men begriper inte när andra beter sig falskt mot honom. Han har tråkigt, är ensam, saknar självförtroende. Men han försöker tappert till det yttersta att hålla god min. Omgivningen ska inte behöva se och inte behöva förstå. Men skildringen tillåter sig inte bli det minsta komisk.

 

Jag tycker att det är en lysande roman, den stannar i minnet. Det som gör intryck är inte enbart berättelsen i sig. Jag tänker på författaren. Hur är det möjligt att beskriva tristessen så oerhört noga, så inkännande, så envist, så oundvikligt och dessutom skoningslöst långt i antal sidor? Helt säkert ett maratonjobb. Ett kunskapsprov. Johan Kling visar i varje fall alldeles övertygande att han vet vad ensamhet och bristande självförtroende handlar om.

 

Annagreta