Knausgård/Ekelund - och Francesco Rosi

För andra gången har DN offrat spaltmeter på det faktum att Karl Ove Knausgård och Fredrik Ekelund kommenterade fotbollsVM i somras I en mejlväxling. Nu är dessutom texterna utgivna. Så då skriver DN om denna begivenhet igen. Recensionen går ut på att stoffet saknar friktion. Trots att E satt i Rio och K i Skåne saknas friktion. Fast det sägs glimra till då K får skriva om en taxfree på en ödslig färja på väg till nån uppläsning där folk är illa upplysta eftersom de inte tycker om Lou Reed. Recensionen kompletteras med en bild som visar två allvarsamma män i sina bästa år som envist tittar rakt in i kameran mot en grön somrig bakgrund. Under står rubriken "En uppvisning i falsk förtrolighet".
 
Varför blir jag så provocerad av detta? Ja, det kan vara för att det verkar så primitivt och självupptaget och så spekulativt och så onödigt. Med ansträngd artighet skriver Jesper Högström om detta alster; det är ju Knausgård som varit i farten och då är det intressant.
 
I samma  tidning skriver Peter Loewe en kort notis om att Francesco Rosi nyss gått bort. Han var Italiens stora filmskapare som med kraft och stort mod gjorde filmer (40-80-tal) om samhällets stora utmaningar, bl a om Neapel i "Våldförd stad". Filmen "Fallet Mattei" handlar om ett outrett mord som f ö Pier Paolo Pasolini riskabelt nog försökte reda ut under sin sista tid i livet. Rosi är hos oss kanske mest känd som regissör för filmen "Jesus stannade i Eboli". Rosis gärning saknar sin motsvarighet i dagens Italien. Han fattas oss, skriver italienska tidningar, idag skulle vi behövt honom mer än någonsin.
 
Annagreta
 
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0