bookzoom

Vittran som farbror Gustaf brukade berätta om var beroende av dimma. En svävande dimma, som ett duggregn, fast  tunnare. Just denna dimma infann sig på kvällskröken. OBS att uppe i Västerbottens sommartider inträdde kvällskröken vid pass kl 11, dvs bortom tionyheterna i varje fall.

 

Vittran hörde hemma i regndimman, som en beståndsdel, en lyckad ingrediens. Enligt farbror Gustaf som visste vad han talade om var hon liksom lite tunnskalig, eller halvt genomskinlig, och oerhört vacker, ja så vacker att det inte gick att beskriva. Hon ville antagligen, menade han, inte bli sedd medan hon dansade på andra sidan myren där dimman hade sitt ursprung. Den platta myren med sina tuvor låg mellan henne och farbror Gustaf, som en vänlig men bestämd markering, en upplevelsegräns.

 

Vittran dansade sakta och ljudlöst, påstod farbror Gustaf. Hon hade inget behov av musik, påstod han eftertryckligt. Han verkade sitta inne med inside information. Han var, om detta rådde ingen tvekan, mycket insatt i vittrans hemligheter, det förstod vi, och han visste använda denna kunskap. Vi satt stilla medan han röjde allt. Hans röst blev allt lägre, och händerna slutade trumma mot stolsryggen.

 

Annagreta