bookzoom

Pjäsen "Egenmäktigt förfarande" på Uppsala Stadsteater hade fått mycket reklam; en berömd bok skulle bli pjäs. Men det blev ingen lyckad övergång. Pjäsen består helt enkelt av för mycket "uppläst" akademisk text. Men de fyra rollprestationerna; de var bra.

 

Men om man låter en trånande dam i sina bästa år spruta ut sin längtan i form av intrikata akademiska resonemang, blir vi i publliken osäkra på om det handlar om en kärleksdröm eller om vi hör bitar ur ett intensivt seminarium. Och eftersom damen ifråga i själva verket är ute efter en rejält kroppslig kärleksupplevelse, uppstår onekligen en sorts förvirring. Det spelar ingen roll om den är avsedd; man måste kunna godta den som publik.

 

Denna envisa trånad gör henne, stackars människa, helt absorberad och desperat. Hon, Ester, väntar ständigt på ett livstecken från Hugo Rask och blir mer fastnaglad vid sin mobil än den värsta tonåring är idag, hon försöker gå där han förväntas promenera så att hon kan stöta ihop med honom, och hon bombarderar honom med sms.

 

Bokens faktiska bakgrund med kända personer inblandade kryddar naturligtvis det hela. Kanske har kryddan tagit överhanden i bedömningarna. En galen kvinna, en självupptagen man, en laddad mobil och en lagom tunn yta mot väninnor och den vanliga världens bedömningsgrunder. Ingen dum idé som berättelse, men för att göra om den som pjäs hade man behövt vara mycket friare och fräckare än man orkat vara här.

 

På scenen var Hugo Rask alltigenom ointressant, trist och avvisande. Den som stått modell är i själva verket en riktig modern kulturman. På så sätt har "Hugo Rask" givit bränsle till många kritiska drapor, medan den trånsjuka Ester förblivit onåbar,  patetisk och neurotisk och ingenting mer.

 

Annagreta