Allmänheten modigare än överheten

Det pågår en revolution. Allmänheten i europeiska länder visar tillsammans sin medmänsklighet. På gator och torg, i handling och i ord. Vanligt folk har förstått, de vet kollektivt mer än sina politiker om livets svårigheter. Vi medborgare har länge väntat på att politikerna ska släppa sitt desperata grepp om paragraferna, och sluta frukta den egna hemmapublikens eventuella hårdhetskrav. När medmänsklighet graderas och styrs av dessa paragrafer bleknar politiken till ett repetitivt spel för gallerierna.
 
EUs magnificenser fortsätter tala om vädjanden och kvoter utan resultat. När de träffades och samtalade om immigranter och kvotflyktingar på Medelhavet häromsistens blev resultatet att de europeiska fartygen som fr o m i våras övertagit ansvaret för räddningsaktionerna i EUs regi (från det dittills pågående räddningsprojektet "Mare Nostrum", helt i italiensk regi), inte får gå närmare än 30 sjömil från närmsta strand. En gränsfixerad aktion. Gränsbevakning först, plus räddningsaktioner.
 
Nu snart kommer det nya: att sätta in EU-militär utanför - eller på - Libyens kust för att "hindra smugglarna". Vem tror att det ska minska behovet av hjälp och överlevnad?
 
Det talas mycket om bildernas betydelse. Ja, folk blundar inte alltid; det går helt enkelt inte. I italiensk TV visades bl a hur människor försökte ta sig upp på tågen för att komma till Ungern-Tyskland och hur brutalt de kastades ned på rälsen, medan andra flyktingar hunnit upp på trappstegen till ett överfyllt tåg och lyfte upp sina barn och försökte tränga in dem genom kupéfönstren. Ett kaos av grymhet och förtvivlan utan värdighet för någon. Samtidigt stod poliser utposterade vid gränsen för att hindra flyktingar att krypa under ungerska taggtrådsstängsel. Där var attityden en annan; de valde att stå en bit därifrån utan att ingripa, trots att det filmades
 
Jag kom över en italiensk bok på Sardinien som berättar om dessa dilemman och om klyftan mellan ord och handling. Där står hårda domar över bigotteri men också ett stort och varmt erkännande till de enkla människorna i Syditalien, främst på Lampedusa. Det är människor som möter flyktingarna på nära håll.  Boken pekar på öbornas människosyn, fortfarande densamma efter att de alla år har sett och hjälpt dem som kommit i land. "Jag vet", säger en citerad kvinna på Lampedusa, "att om min son åker till Afrika och behöver hjälp där, kommer man att hjälpa honom".
 
Annagreta
 

Kommentarer
Postat av: RM Helleday

Tack för detta viktiga inlägg!

2015-09-14 @ 12:07:15

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0