Ord som en flod - hej Khemiri

Inspirerad av Jonas HK i dagens DN kommer här min version av veckan som gått: Det började med att barnbarnen skulle komma och sova över på mitt sovrumsgolv, något som blivit en tradition som godkänts utan minsta betänksamhet från min sida eftersom det är ont om trevligare nattgäster. samtidigt som jag inte tror att de ändrat sina vanor sedan sist, dvs sedan i höstas och i somras då samma rituella vistelseformer etablerades, och jag rustade mig till tänderna och tog fram allt jag har i form av täcken, kuddar och filtar + lakan samt tre dynor av skiftande karaktär och renhet som förvaras uppe på en hylla i min obeskrivliga klädkammare till vilken ingen mer än jag själv äger tillträde, om vilken Victoria flera gånger efter endast korta inblickar sagt att den borde städas samtidigt som resten av bostaden städas, och när hon sa så sist vände jag bort blicken och fortsatte prata om det som dessförinnan varit på tapeten, bland annat hur det blir att stå ut med vintern och då särskilt hur flyktingarna ska kunna klara den svenska vintern - en årstid vars former för vår egen del hittills varit ett skämt, som ingen behövt vare sig skratta åt eller bry sig om, särskilt som vi alla vetat att blir det bara januari så nog tusan kommer snön och kylan smygande, inte enbart utomhus utan också inne i tamburen och på kattkudden därute där katten sitter och funderar på tider och fåglar och ljud från grannhunden som komma skall medan jag själv antingen löser korsord eller funderar på rackartyg av typen ska jag läsa nåt som ger kulturpoäng eller ska jag ägna resten av kvällen åt ett hopplöst korsord som jag i min enfald tror mig kunna lösa i sin helhet även om jag ju vet att så enkelt är det inte och då spelar det viss roll att flera av mina vänner är ena riktiga fenor på korsord medan de samtidigt läser högklassig litteratur av både kända och framletade författare med viktiga saker att säga mänskligheten och därefter vid våra bejublade möten utan att rodna berättar och analyserar dessa läsefrukter och på det sättet framkallar en våg av beundran och mindervärdeskomplex hos mig stackars syndig människa som ibland förfaller till den vidrigaste avund över sådan beläsenhet och ögonstyrka i den bokvänliga omgivning som jag vistas i för det mesta, dvs helst då jag fått upp värmen i fötterna och hunnit tanka på ICA såpass att jag kan koka min värmande mat och dessutom jobba på att framhäva både min egen förträfflighet plus lite tonfisk åt katten, som vid såna tillfällen alltid kommit att befinna sig i närheten av sin matskål och på det sättet visar sin begåvning gällande mat, grädde och beundran, tagna i denna ordning, medan jag kraftfullt stående vid spisen satsar på att förstå min omvärld, en syssla som ofta efter maten sträcker sig - eller mig - långt ut i obygden, till norra Sverige eller till södra Italien, Bortre Hebriderna eller Burundi, välj bara, det är alltid rätt, då jag sysslar med såna tankebanor är jag inte att leka med, brukar jag slå fast med pondus och vända mig till Pontus, min vackra gamla katt som av bristande förstånd då brukar spinna så att mina svävande tankebanor stannar upp och liksom fryser fast i gamla områden fastän det finns så många nya oanvända sådana att ta till medan vintern etablerar sig och visar sin obevekliga styrka i form av glänsande snödrivor, egenmäktigt framkallade fotspår och ett äppelträd med grenarna fulla av snöstjärnor till ingen nytta. Annagreta

Kommentarer
Postat av: Anna

Underbart!

2016-01-10 @ 19:32:02
Postat av: RM Helleday

Jag blir på så gott humör, när jag läser dina inlägg! Vilket flyt!
Kram!

2016-01-11 @ 09:18:09
Postat av: Ellinor

Underbart och hissnande att få följa med i ditt - och Jonas HKs - tankeflöden! Novellkonst utan hindrande interpunktion tas till en ny nivå.

2016-01-11 @ 10:22:04

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0