Horace och Liv iförda bildningströjan

"En TV-serie som för tankarna till gamla tiders bildningsresor i Europa", ungefär så måste man ha tänkt när man trevade sig fram till den aktuella TV-idén. Vad ska vi då ta för folk till denna förträffliga idé? Jaa, det må ju vara nån som är bildad, till att börja med. Och sen nån som kan - ja, liva upp det hela, eller lyssna, fråga och kommentera. Kanske komma med nån annan vinkel på saker och timg. Två pers må ju räcka, det får inte bli en Vingresa med guide.
 
Ja, så valde man Horace Engdahl som nummer ett. Bildad redan, du vet, akademiledamot, en tänkare som kan språk. Tio poäng av tio möjliga. Ogift dessutom. Sen då? Ja, vet du, det måste vara en kvinna. Lite annorlunda, inget våp, förstås, utan en receptiv typ med egen karriär i kulturen så vi vet vad vi får, på nåt sätt. En stadig och uthållig människa får det vara, för det blir säkert lite krävande att gå i par med Horace. Lite jämspelta får de lov att vara! Alltså valde man Liv Strömqvist. Ett perfekt val, skicklig tecknare och nyfiken författare, och en snygg människa dessutom.
 
Ja, så gav de sig iväg. Först till Köpenhamn, sen till Weimar och sen till Petersburg. De första tre besöken är idag (den 9/3) avklarade. Det är säkert svårt att visa hur man går och ser sig omkring medan man citerar gamla författare, filosofer, kompositörer och konstnärer. Kan bli tråkigt. Så hur blev det då?
 
Jag visste inte att jag ville se Horace Engdahl gå vilse i Weimar. Och nu ser jag mig själv sitta och gapande kolla på två turister som letar efter Goethes hus. Jag har läst Faust och minns lite av Werther men det tänder inte. Plötsligt säger Horace  att Werthers lidanden pekar på hans (och Goethes) sexuella tillkortakommanden. Sakta ökar min bildningstörst. Här kan man inte slötitta, här avslöjas finesser ur bildningens bråddjup.
 
Snart står de två hänförda framför en målning i Petersburg, men tittarna får bara se målningen bitvis. Jag vill se hela. Horace pratar och förklarar värdet av de snillrika penseldragen, sedan suckar han över den svenska okunnigheten i allmänhet och den låga bildningsnivån i synnerhet. Men Peter den Store får i alla fall godkänt.
 
Jag blir provocerad av att det i åtta fall av tio är mannen som talar och förklarar, och kvinnan som ser upp till honom och lyssnar. Det händer för all del att också hon kommer med en berättelse, men mera sällan. Hur tänkte man?
 
Serien håller sig helt och hållet till den gamla bildningsresans mål och mening. Man besöker monument och personligheters miljöer och pratar om märkvärdiga verk som bröt ny mark. Bra tänkt och säkert felfritt sagt. Men det provocerar mig, konstigt nog, att se dessa två välmående nutidsmänniskor långsamt och lite hattigt ta sig fram bland dessa verk och minnen, prata och lättjefullt kommentera stora män, och sedan, efter promenaden bland minnesmärkena, söka vila på en bar med varsin drink i handen på väg till munnen. Var det inte mer än så? Varför känns det så onödigt privat? Är det hela idén som är feltänkt? Eller hade jag väntat mig en helt annan resa, där Horace Engdahl och Liv Strömqvist fått tid på sig att stanna upp och dryfta några viktiga trappsteg i bildningens och samhällsutvecklingens historia? 
Annagreta
 
 
 

Kommentarer
Postat av: Ingar Gadd

Upplevde nåt liknande, större vilsenhet än vetgirighet. Hade också gärna sett lite fler markörer av var de egentligen uppehöll sig. Fann dock att den gripande historien om Anna Achmatova höjde temperauren flera grader. Där kunde de grottat ner sig mer för mig och kanske fler mer ytligt bildade. Var nästan intressantare att läsa om touren i Vi läser!
Ingar

2016-03-10 @ 08:47:12
Postat av: RM Helleday

Har inte tittat på serien, så jag tar intresserad del av det du skrivit!

2016-03-11 @ 10:10:54

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0