bookzoom

I dagens DN skriver Mikael Holmqvist att det är för få samhällsvetare som uppmärksammas i offentligheten. De skriver inte böcker, och när de äntligen gör det blir de inte uppmärksammade. Till exempel i Augustprissammanhang. I stället är det journalister som gör det och som uppmärksammas därefter. Men de är inte forskare, utropar Holmqvist. "De saknar den nyanserade vokabulär som en solid teoretisk analys av empiriska observationer möjliggör". 

 

Så nu måste, menar MH, förlagen inse att det finns en marknad för den "kunskapsmättade" samhällsvetenskapliga litteraturen. Och "kritikerna måste uppmärksamma samhällsvetarna och hålla sig ajour med vad som händer i forskarvärlden". Kanske, menar MH, måste det finnas fler samhällsvetare bland förläggarna och journalisterna.

 

Holmqvist drar slutsatsen att språk och stil värderas mer än kunskapsinnehållet i böckerna, - liksom i världen i övrigt, tillägger han. (Han skrev tidigare en bok om det väruppfostrade Djursholm och hur vi uppvärderar framtoning mm när vi utser ledare). Det stämmer säkert då och då, oavsett sammanhang och kulturer. Men i böckernas värld finns det fler faktorer arr bry sig om. På samma sätt som språket kan öppna ett intresse för vad som står att läsa kan det också avtända vilken hungrig faktaboksläsare som helst. Ett onödigt fackspråk - eller en dålig språkbehandling - har bevisligen hindrat åtskilliga kunskapsmättade böcker från att bli lästa. Det är synd att  man ska behöva se ett exempel på detta redan i Mikael Holmqvists egen artikel där han avslutningsvis beklagar "dekonsekreringen" av samhällsvetarna som "public intellectuals". De är detroniserade - i min översättning av ordet. Känns inte som ett bra utgångspunkt om man vill nå massorna.

*(konsekrerad = upphöjd, förheligad, erkänd)

 

Annagreta