bookzoom

Donald Trump visste tidigt hur han skulle mixa framtoningen av guldgosse och proletär för att vinna politisk makt. Och det tog bra. Han hade den klädsamma styrka som pengar ger, och han mixade brat-framtoningen med ett "folkligt" språk med vilket han ideligen sa sig företräda  de utsatta och förbigångna. Den förföriska mixen verkade ny, och skapade den nyfikenhet vi tillmäter nyheter. Resten är redan nu en osannolik historia.

 

Trump har kunnat laborera som solitär, låt vara med en samling disciplar med militär bakgrund, redo att dra skarpt.

Fast det där med ömsesidig beundran verkar inte så populärt i Vita Huset, alla verkar ha en bakdörr öppen.

 

Då är det annorlunda i Svenska Akademien. Där sitter en grupp människor sammansvetsade på livstid och beundrar varandra livet ut. För att orka med detta livslånga projekt tar man ut svängarna i en liten källare med dålig belysning. Där kan de pusta ut till tonerna av begåvat folk, gärna med instrument. Själva förförelsen har man delegerat till en manlig bekant med kopplingar till den kreativa verkligheten utanför källarvalven. Hans metoder är urgamla men tydligen odödliga, så de passar i miljön.

 

Jag frågade Bernhard om han kunde ge nån sammanfattande kommentar till dessa fenomen i tiden. Han sa att han inte kände sig ett dugg sammansvetsad med någon grupp överhuvudtaget och att han alltid druckit sin pilsner i ensamhet. Sedan mumlade han något om Kafka, reste sig och försvann bortmot storskogens bryn intill gläntan där sipporna växer om våren.

 

Annagreta