bookzoom

 

Namnet är karakteristiskt. László Krasznahorkai, vad ger ni mig för det? Knastrar det inte i munnen när du säger namnet? Å titeln på boken, sen, "Satantango". Jaadå, så heter den. Det är ingen vanlig läsning.

 

Det är en detaljerad berättelse, en utdragen oavbruten framställning. Seg, tänker man först. Men den är bara svår att lämna, den fäster, det är stilen som är grejen, knappast handlingen.  Okej, det börjar med att två män är borta för alltid, tror man, men ryktet säger att de lever, och nu väntas de möjligen tillbaka.....Vem såg dem, såg han så ut, liknande han den saknade.... Hur var han, varför vill du veta? Och hur ska man förstå kvinnan som trodde sig veta...Vad hetsar dem sedan att fira? Allt är småaktigt, fattigt, bejakande och hejdlöst, om vartannat. Ett flyt som heter duga. 

 

Min fågelbogran (se bilden) är också hejdlös. Om jag begripit det då jag planterade den på 80-talet hade jag satt den längre från gångstigen. Nu hejdar den min framfart. Lite som Krasznahorkai. 

 

Annagreta