bookzoom

Den ena är envist självständig, den andra ett politiskt redskap. Så ser det ut om man jämför den svenska politikern Birgitta Ohlsson med Donald Trumps politiska rådgivare Kellyanne Conway.

 

DN Lördag presenterar båda de här damerna i varsin artikel. De är sannerligen olika. Ohlsson strider för att vara sig själv och håller fast vid sina övertygelser. Det har kostat på. Hon har bl a öppet stridit för en mildare flyktingpolitik mot sin partiledning. Nu säger hon sig vara beredd att hoppa av politiken om hon blir alltför nertagen av spelet och mothuggen. Conway, däremot, har släppt tidigare lojaliteter och valt att åta sig uppgiften som Trumps rådgivare. Jobbet innebär också att utåt förklara Donald Trumps utspel. Det lär kosta på, men hon gör det rollen kräver. Hon har bl a tvingats försvara Trumps berömda utsagor under valkampanjen där han skröt om sin framgångsrika förförelsekonst. I ett ansträngt moment på en presskonferens myntade hon begreppet "alternativa fakta"; det var när man dividerade om hur många människor som bevittnat Trumps installation.

 

Politiska ledband låter sig också märkas i bild. Häromdagen sågs en bild på Trump som undertecknar ett dekret. Intill bordet står en skock till synes underdånigt beundrande män. Det riktigt doftar rakvatten, leendena är devota, klädseln oklanderligt svartvit. Det är en bild av makten i arbete.

 

Sen har vi bilden som blev viral för att den var en sådan motsats. Den visar Isabella Löwin som undertecknar en lagrådsremiss. Scenen är densamma, men hon omges inte av män utan av en samling kvínnor. De är inte uppklädda, och de ser inte särskilt devota ut, snarare lite trötta, möjligen lite nöjda. En vardaglig bild, skulle jag säga. Opretentiös.

 

Ja, det var några spridda tankar som lättat ankar, som Cello en gång skrev.

 

Annagreta